Här görs allt det grundläggande

Ari Haapasalo som har prostatacancer ligger på sidan på skötbordet i sårbehandlingsrummet. För ett par år sedan fick han en pyelostomikateter, ett elastiskt rör, som går genom huden till njuren och leder urinen till en påse.

Sjukskötaren Liisa Hyttinen lösgör bandaget försiktigt och rengör huden. Sedan sätter hon på nytt förband och på det en vattenavstötande hinna.

Haapasalo har katetrar i båda njurarna men bara den ena används.

”Den högra är där som säkerhetsventil”, förklarar han.

Stämningen är avslappnad i det lilla behandlingsrummet. Skötaren och patienten är bekanta sedan länge och Ari brukar lätta upp stämningen med humor.

Läkarbrist

Sammonlahti hälsostation eller välfärdsstation, som man säger här, ligger i västra Villmanstrand och är en av elva välfärdsstationer i Södra Karelens välfärdsområde.

Många välfärdsområden har meddelat att de lägger ner hälsostationer eller minskar verksamheten av sparsamhetsskäl. I södra Karelen verkar de fysiska tjänsterna få kvarstå i varje kommun, men servicenätsreformen är fortfarande under arbete.

I Sammonlahti är situationen stabil, för området har närmare 20 000 invånare. Deras primärvård sköts av nio sjukskötare, som tar emot patienter enligt gammalt befolkningsansvarsmönster. Läkarna är sex och förutom sitt arbete på välfärdsstationen sköter de jour, rådgivning och hemsjukvård.

Sammonlahti förlorade sin tandklinik tidigare i år, men hälsostationens akutmottagning som lades ner år 2019 på grund av utrymmes- och läkarbrist ska flytta in här nu.

Välfärdsstationerna i Villmanstrand har relativt lätt fått tag på läkare, men i Imatra och mindre kommuner är det svårare. I Sammonlahti är läkarsituationen varken bra eller dålig.

”När det är som värst har vi bara tre läkare. Nu är de dubbelt så många, men för att allt ska fungera behövs det åtta ”, säger Liisa Hyttinen.

Hon är en av välfärdsstationens ”gamla rävar”, en erfaren sjukskötare som varit med länge, har stenhård yrkeskunskap och även leder team. Kaija Kuhmonen är en liknande veteran – och stationens andra sjukskötare som ordinerar läkemedel.

Liisa och Kaija vet hur viktigt arbetet de gör är. Men också i Sammonlahti känner man av sparkraven och får pruta bland annat på vårdförnödenheter och laboratorieprover.

”Det är bra att minnas att det är oss det hänger på. Om vi lyckas bra med skötseln här behöver inte så många vända sig till dyr specialistsjukvård”, påpekar Kaija.

Primärvården i centrum

Målet med social- och hälsovårdsreformen var uttryckligen att förstärka primärvården och integrationen inom vården, men så verkar det inte ha gått, säger Petra Marjamaa, chef för Tehys yrkesmässiga intressebevakning.

Många hälsostationer är i farozonen, köerna är fortfarande långa och man får inte tid till läkare.

”Det finns en oro för hur alla ska garanteras tjänster och hur den preventiva vården ska skötas. Att stärka primärvårdstjänsterna borde vara kärnan i allt.”

Tehy anser att den offentliga sektorn bör förbli stark. Petra Marjamaa undrar om försämringarna kanske styr fler klienter till den privata sidan. Hur går det för dem som inte har råd med sjukförsäkring eller inte hör till företagshälsovården?

När lokala tjänster försämras och avstånden växer planeras digitala och mobila tjänster bli räddningen. Bra som komplement, säger Petra Marjamaa, men det räcker inte.

Ofta ser man i Finland avundsjukt på det danska systemet. Där har man husläkare, som är yrkesutövande allmänläkare. Läkartid får man inom ett par dagar.

Sami Raasakka, överläkare i Södra Karelens välfärdsområde, påpekar att kontinuitet i vården absolut är målet och skulle göra både patienter och arbetstagare nöjdare.

”Hur man når dit är inte lätt att säga, men samarbete mellan en egen skötare och stadigvarande läkare med ansvar för området skulle ge goda resultat.”

Fungerande tjänster

”Vänta lugnt på din tur när den röda lampan brinner”, står det på dörren till Sammonlahti välfärdsstations servicepunkt, som hälsocentralsbiträden tidigare skötte.

”Och gjorde det verkligt bra, påpekar Liisa Hyttinen.

Men då hälsocentralsbiträden inte får uppskatta vårdbehov, så svarar en sjukskötare i taget nu för verksamheten.

”Hit kommer människor av alla möjliga orsaker, till exempel för besked om laboratorieresultat och vaccinationstider eller för att fråga om kösituationen på centralsjukhuset, säger Kaija Kuhmonen, som i dag sköter servicepunkten.

På välfärdsstationen finns också sjukskötarmottagning om förmiddagarna. Dit kan man gå utan tidsbokning för att få öron uppspolade, ta vaccin eller kanske få fästingar eller stygn borttagna.

Sirpa Pesu har kommit för att fråga om sina laboratorieresultat. Ena knäet är sjukt och svullet. Kaija besvarar hennes frågor.

När Sirpa Pesu lämnar mottagningen kommer en ung man in. Han vill veta hur hans infektionsvärden ser ut.

Fler har många sjukdomar

När Liisa Hyttinnen för femton år sedan flyttade från Helsingfors till Villmanstrand ville hon uttryckligen ha jobb på hälsostation efter ett kvarts sekel på jouren i Mejlans. Hon ville ha dagarbete och sökte kontinuitet. På jourmottagningen kom och gick patienterna och man såg dem sedan aldrig mer.

”Jag ville ha egna patienter.”

Hon tar emot en äldre kvinna med blodtryckssjukdom för årlig kontroll. Kvinnan har också andra hälsoproblem, bland annat sköldkörtelunderfunktion. Ballongutvidgning gjordes för några år sedan.

Liisa frågar patienten hur hon mår nu, jämfört med för ett år sedan, och svaret är sämre. Dessutom är kvinnan rädd för att ha fått cancer. På jourtid gjordes nyligen omfattande undersökningar på grund av smärtor i bukens övre del, men inget avvikande hittades.

Liisa går igenom läkemedelslistan och tidigare undersökningsresultat. De diskuterar och funderar vad som borde göras härnäst. Liisa försäkrar att det är tryggt att vänta och se.

”Arbetsbördan ökar när människor lever längre och har allt fler sjukdomar. Sällan kommer någon till mottagningen för en enda sak. Det fordrar bred kompetens”, poängterar Liisa, när klienten lämnat rummet.

En stor del av arbetstiden går åt till telefonkontakter för uppskattning av vårdbehov. I Södra Karelens välfärdsområde har man en egenskötarmodell. Gamla människor med flera sjukdomar får egen sjukskötare. Om någon tar kontakt under morgonen ringer sjukskötaren tillbaka senare samma dag.

Lita på skötarna

I Liisas mottagningsrum står tackkort från klienter framme, plus en tackning från en ung pojke som genomgått desensibilisering. På kortat har han skrivit Tusen tack Liisa och ritat en stiliserad björk.

Liisa och Kaija upplever att de kan sköta jobbet bra, fast det skärs ner på allt. Etisk stress på grund av jäkt upplever de inte, men att göra journalanteckningar är jobbigt – det känns ofta som om det gick före patientarbetet, och Liisa skämtar att hon kunde ta emot klienter på löpande band om någon annan tog sig an journalerna.

”Man sitter verkligen och stirrar i datorn. Systemet är krångligt och oskäligt tidskrävande. Det är lätt hänt att man glömt klicka för något. Ofta får man höra att en journalanteckning är fel eller saknas”, tillägger Kaija.

Kronisk läkarbrist är ändå största problemet. Det märks både vid skötarnas läkarkonsultationer och på möjligheter att ge läkartider. I Sammonlahti får patienter vänta över en månad. Halvbrådskande tider kan ges om två veckor. Sådana frigörs en vecka i förväg. Går det inte att vänta så länge hänvisar man till jouren.

”Det är tungt när man vet att patienter behöver få träffa läkare, men inga tider finns. Någon lösning hittar vi alltid, men nog tar det på”, säger Kaija.

Liisa tycker att alla borde lita mer på sjukskötarnas kompetens. Det finns klienter som kräver tid till läkare trots att sjukskötaren säger att det inte behövs. Å andra sidan kan sjukskötare tvingas rådfråga läkare, även när de bedömt att läkartid behövs.

”Systemet är stelbent och onödigt tidskrävande för alla.”