Gaza satte spår

Barnavdelningens lekhörna på fältsjukhuset i staden Rafah i södra Gaza. En tom låda som innehållit förnödenheter fungerar som bord, sandsäckar används som stolar och styroxbitar täckta med färgglad tejp är leksaker.

Flickan Farah har vårdats för en infektion, som börjat i en tand och spridit sig till ansikte och hals. Nu är hon så pass återställd att hon orkar leka. Farahs mamma tittar på sin dotter – sjukskötaren Miia Siurola, 43, ser på modern.

”Moderns ansikte fick liv när hon såg dottern leka. Det var en djupt berörande ögonöppning för mig. Att se barnets lek mitt i förfärligheten – och moderns glädje över barnets lek.”

Miia var biståndsarbetare för Röda Korsets internationella kommitté fem veckor i april-maj i våras och trots att det redan är flera månader sedan hon återvände och vardagen rullar på tryggt, tänker Miia ofta på människorna hon mötte i Rafah.

”Det är alltid en utmaning att återvända från en utlandskommendering, det tar tid innan man anpassar sig till att vara i Finland igen. Men den här gången har det räckt längre än vanligt. Hjärtat blev kvar där, liksom tankarna.”

Ett kall som tar en ut i världen

Miia som arbetar på intensivvårds- och operationsavdelningarna på HUS Nya barnsjukhus deltog i Röda Korsets IMPACT-utbildning år 2018. Det öppnade vägen till Röda Korsets biståndsarbetarreserv och till internationella biståndsuppdrag. Före Gaza deltog Miia i biståndsarbete i Haiti år 2021, då landet drabbades av en förödande jordbävning.

”Redan som liten flicka förklarade jag för mamma att jag tänker bli barnsjukskötare när jag blir stor och på den vägen är jag. För mig har det alltid varit klart att min uppgift är att hjälpa dem som har det allra svårast. Därför har jag också sökt mig till internationella uppdrag.”

Man åker vanligen i väg med mycket kort varsel. Så gick det också nu. På ett par veckor blev det klart att Miia skulle i väg som biståndsarbetare till fältsjukhuset och efter det hade hon nio dagar på sig att sköta allt från att skaffa visum till att genomgå läkarundersökning och få sina vaccinationer.

Förhållandena är oerhört krävande på katastrof- och konfliktområden. Miia betonar att man ska vara du med tanken att nära och kära som är kvar hemma oroar sig.

Till Miias familj hör make och två 19 och 20 år gamla barn.

”Trots att de förstod mitt beslut och godkände det slutade de förstås inte oroa sig.”

Brett kunnande

Miias arbetskamrater i Rafah var en sjukskötare på jourmottagningen, en anestesiläkare och en person med administrativa uppgifter. Senare anslöt sig också en barnmorska och en teknisk expert. På plats var dessutom ett stort antal andra Röda Kors-arbetare från olika håll i världen och naturligtvis lokal vårdpersonal.

”När vi anlände var fältsjukhusets tält resta. Första uppgiften blev att utrusta dem. Allt material, från vårdartiklar och -apparater till sjukhussängar och -kläder anländer i olika stora lådor. Det gäller alldeles konkret att bygga hyllor och transportera handskpaket. Själv snickrade jag bland annat en träställning att fästa en monitor på.”

Fältsjukhuset bestod av jourmottagning, två operationssalar, uppvakningsrum, infektionsavdelning, förlossningsavdelning samt avdelningar för män, kvinnor och barn.

Miia arbetade som anestesisjukskötare för barn i operationssal, som sjukskötare på kvinno- och barnavdelningarna och vid behov på förlossningsavdelningen.

Vid sidan om det kliniska arbetet höll hon kurser för lokala vårdare och instruerade dem. Miia betonar att Röda Korsets biståndsarbetare uttryckligen arbetar för att förbättra lokalbefolkningens förutsättningar att klara sig själv. Man åker inte ut på kommendering som någon allvetande ”räddare”.

Skador och magsjuka

Sedan konflikten i Gaza började förra hösten har hundratusentals människor flytt till Rafah i sydligaste delen av Gazaremsan. I Gaza har otaliga invånare tvingats fly undan strider och flera gånger försöka hitta någon tryggare plats. Människor bor såväl i biståndstält som i hus som fortfarande står kvar.

Under Miias tid på fältsjukhuset var patienterna fler än tusen per vecka och därefter har antalet växt ytterligare.

”Många har olika grader av explosions- och splitterskador, och en del kräver amputation. Folk led av magsjuka som berodde på förorenat vatten, hade skabb, hepatit och urinvägsinfektioner. Det var brist på mediciner i Gaza och många led av blodtryckssjukdom och högt blodsocker. Psykiska symptom var också vanliga.”

Miia och hennes kolleger arbetade från morgon till kväll, också nattetid. Några lediga dagar blev det inte under den fem veckor långa kommenderingen.

Biståndsarbetarna bodde på andra sidan av vägen i hus som man hyrt av ortsbor. Något privatliv existerade inte, så Miia såg till att få vara för sig själv tidigt om morgnarna. Vid femtiden vaknade hon för att springa i åttor på den lilla gården och träna på en gymnastikmatta.

Alla hade förlorat någon

Människornas berättelser var oerhört sorgliga, säger Miia. Hon träffade bland annat självskadebenägna unga kvinnor som hade förlorat sin man i konflikten. En manlig skötare hade förlorat hela sin familj, fru och fyra barn.

Den lokala vårdpersonalens engagemang och seghet gjorde ett outplånligt intryck.

”De var alldeles otroliga, var tvungna att göra långa, svåra och farliga resor för att komma på jobb. Då det inte fanns bensin gjordes arbetsresorna till fots eller på en åsna. Alla hade förlorat någon, ändå kom de varenda dag för att arbeta med oss.”

Medan Miia befann sig i Rafah intensifierades striderna och kom närmare. Obundenhet och neutralitet är grundprinciper för internationella Röda Korset och Röda Halvmånen, och arbetarna tar inte ställning till vem som är ansvarig för attackerna.

”Det kommer många patienter som skadats på olika sätt till sjukhuset och då koncentrerar man sig helt och hållet på jobbet och tänker just inte på annat. Alla som bara kan är med och hjälper.”

Miia var inte rädd, fast strider ständigt pågick. Hon litade på att Röda Korset svarade för säkerheten så gott det gick. Personalen är också utbildad för att fungera i farliga situationer.

Hopp trots allt

Miia talar mycket om hur mänsklighetens helt olika sidor samtidigt kommer till uttryck i Gaza: ständig hopplöshet, utmattning och sorg, men också tacksamhet, glädje och hopp.

”Konkret upplevde man motsättningen till exempel när sprängladdningar detonerade och skottlossningar dånade i bakgrunden, samtidigt som världens mest fantastiska ljud, en nyfödds första skrik, hördes från förlossningssalen.”

Kommenderingen i Gaza lämnade bestående spår. Mitt i hopplösheten såg Miia hopp och styrka. Hon hade kunnat stanna längre, men hemma väntade studentkalas för ena barnet.

”Det var förstås alldeles härligt att komma hem igen. Känslosamt på många sätt. Det första jag märkte var hur tyst det var, när man inte hörde de ständiga ljuden av pågående konflikt.”

Gazakommenderingen stärkte Miia i uppfattningen att små gärningar är stora. Hon påpekar att alla absolut inte behöver åka på biståndsuppdrag. Man kan hjälpa hemifrån också, till exempel genom donationer till internationella biståndsorganisationer.

”I Gaza tänkte jag, att om jag ens får en person om dagen att känna hopp, då har jag gjort precis det man ska.”