Det blir längre till jobbet

Sömnsvårigheter och mardrömmar. Arbetsmotivation får man leta efter, fast man tidigare glatt kom på jobb med toppengänget. Någon gråter varenda dag. Så beskriver Venla Ranta, 45, stämningen bland barnmorskorna på Lojo sjukhus.

HUS flyttar bort förlossningarna över sommaren och hur det sen blir med förlossningssjukhuset är öppet. Beslut ska komma i maj. Venla befarar att HUS för att spara slutar med förlossningar i Lojo senast år 2026, när utbyggnader i Jorv i Esbo och på Kvinnokliniken i Helsingfors tas i bruk.

”Men jag misstänker att barnmorskorna inte räcker till. Det går inte att copypasta människor och flytt dem till nytt ställe. Jag tror inte att anställda flyttar enligt beslutsfattarnas ritningar.”

Mattan dras under fötterna

Venla som bor i Vihtis flyttar till Hyvinge sjukhus över sommaren. Där praktiserade hon också. Om Lojo stängs tänker Venla bli företagare. Hon har redan egen firma och sköter bland annat hemförlossningar. Hon vill inte arbeta på stora enheter.

”Arbetsresans längd avgör inte alltid. Många barnmorskor i Lojo bor i Helsingfors eller Esbo, men vill arbeta i Lojo. Det handlar om värderingar.”

Lojo sjukhus har certifikat på att vara babyvänligt och förlossningssjukhuset är känt för sin mjuka linje.

”På jobbet har vi undrat om man i företagsvärlden skulle stänga den enhet som fungerar bäst. Vi har gjort ett stort jobb och nu dras mattan under fötterna på oss. Arbetet var ändå ingenting värt.”

Venla beskriver hur nyheten om sommarstängningen i Lojo exploderade på sociala medier. Beslutet stressar många familjer. I Lojo har föderskor till exempel gått på mottagning mot förlossningsrädsla inför sommarens nedkomst. ”Nu undrar de var de ska rymmas när de ska föda.”

Enligt Venla är vissa barnmorskor tvungna att säga upp sig redan på grund av sommarstängningen, då de till exempel inte av familjeskäl kan flytta över till andra HUS-sjukhus.

Venla deltar i Lojo sjukhus Barnmorska på fältet-verksamhet, där barnmorskor åker ut med ambulans för att hjälpa om förlossning skulle ske under transporten. ”Om Lojo stängs blir det slut med det trots att förlossningsresorna förlängs ytterligare. Jag är rädd att något händer till följd av brådska och trängsel på sjukhusen.”

”Men kanske förändringen för något gott med sig. Jag tror att man också i Finland grundar barnmorskeledda förlossningsenheter i närheten av sjukhus som motvikt till centraliseringen.”

Flytt till hemvård?

Ska man flytta eller inte om den egna enheten stängs? Det funderar inte bara barnmorskorna i Lojo på, utan det gör också andra i social- och hälsovården. Välfärdsområdena startade under starkt spartryck. Många hälsostationers öde är i vågskålen och en del av nattjourerna är på väg att stängas.

Tehy-tidningen gjorde en nätenkät bland personer i social- och hälsovården om tankar kring omställningarna. En del av dem som svarade hade bytt jobb redan innan den egna enheten lades ner.

En vårdare i Egentliga Finlands välfärdsområde skrev:

”Under hela början av året har jag varit orolig, mått illa och varit stressad. Jag sade upp mig och flyttar nu till ett annat ställe. Arbetsbeskrivningen skulle ha ändrats helt. De slog sönder ett fint, fungerande team. Arbetsresan som var 4 km blev 27 km lång.”

Om den egna enheten upphör har arbetsgivaren skyldighet att erbjuda arbete på annat håll. Om en arbetstagare inte tar emot sådant jobb kan arbetsförhållandet avslutas. Många som svarade på enkäten skriver att en bäddavdelning stängs och att arbetsgivaren erbjuder arbete i hemvården, men det känns inte som ens eget område.

”Nu hotar hälsocentraler stänga bäddavdelningar. Välfärdsområdet hoppas vårdare övergår till hemvården, men jag upplever inte den som mitt område. Om det hade intresserat, så hade jag kanske redan jobbat där. Mobilt arbete på dåliga vägar lockar inte.”

Spartalko blev det 

”Tanken med social- och hälsovårdsreformen var att välfärdsområdena skulle utveckla verksamheten, men när överföringen av verksamheten var klar blev det ändå massivt spartalko, säger Riikka Rapinoja, intressebevakningschef på Tehy.

Samarbetsförhandlingar har förts, är på gång eller på kommande i nästan vartenda välfärdsområde. Trots att reformen skulle stärka tjänsterna i närområdet är det möjligt att till exempel Mellersta Finlands välfärdsområde stänger upp till hälften av hälsostationerna.

”Rumban kring samarbetsförhandlingarna ökar medlemmarnas osäkerhet om jobben, i synnerhet på mindre orter med längre avstånd till centralort. Konflikten är stor, för samtidigt har vi en aldrig tidigare upplevd brist på utbildat folk i social- och hälsovårdssektorn. Det är något i ekvationen som inte stämmer”, konstaterar Rapinoja.

Till exempel Södra Österbottens välfärdsområde permitterar läkare och vårdare trots brist på sådana. 

”Arbetskraftssituationen är god. Yrkesutövare har valmöjligheter. Många funderar vad de ska göra och väntar på arbetsgivarens beslut. I tidigare samarbetsförhandlingar har det ibland varit ett problem att förtroendemän inte fått uppgifter av arbetsgivaren som behövts i förhandlingarna. Det går inte att gemensamt hitta lösningar och man inte har tillräcklig information.”

Lagen om samarbetsförhandlingar förutsätter att nödvändig information ges till representanter för personalen i tillräckligt god tid, så att de kan sätta sig in i frågorna ordentligt.

Huset går inte att sälja

De enheter som upphör finns ofta på små orter. Många som svarat på enkäten befarar att det är svårt att sälja en bostad eller ett hus på en liten ort. Därför lockar det inte att flytta med jobbet.

Personer utan familj och unga människor kan flytta till nytt jobb, tänker respondenterna. Men om man är bunden till orten med hus, äkta hälft och barn är det svårare att åka i väg.

En vårdanställd misstänker att man i Lappland är tvungen att flytta på sig:

”Här är det fortfarande väldigt ont om arbetsplatser och den privata sektorn drar inte så många vårdare. Om jag fick gratis bostad eller billigt gruppboende kunde jag, som är barnlös, åka långa vägar i Lappland. En sex månaders kommendering till exempel skulle vara helt okej.”

Läs avtalet noga

Mirja Kinnunen, jurist på Tehy, påminner att arbetsgivaren inte på lösa grunder kan ändra vad som överenskommits i arbetsavtal eller i fråga om arbetsplats eller arbetsuppgift. Det är möjligt bara då det finns grund för uppsägning, när arbetet har minskat väsentligt och permanent, eller till exempel när en enhet läggs ner. Då har arbetsgivaren skyldighet att erbjuda annat arbete om sådant finns. Före det bör samarbetsförhandlingar föras.

Det är viktigt att noga granska ett erbjudet arbetsavtal och det är ingen brådska med undertecknandet. Vid minsta tvekan är det bra att gå igenom avtalet med förtroendeman, så att man är säker på vad avtalet går ut på. Att övergå till nytt arbete kan till exempel innebära lägre lön och arbetstagare måste överväga om det är vad de vill.

”Det lönar sig att alltid be förtroendemannen med, när man diskuterar arbetsförhållanden.”

Mirja Kinnunen uppskattar att personer oftast tar kontakt med fackförbundet när arbetsgivaren just har informerat om sina planer, men det slutliga beslutet fortfarande låter vänta på sig. Ovisshet är den största belastningen. När beslutet väl kommer har mången anställd redan hunnit bena ut alltsammans.

Borde avliva hunden

Bensin och parkering är dyra och det är stressigt med oplogade vägar. Egen fritid är guld värd. Så tänker de som svarat på nätfrågorna, när de överväger ny arbetsenhet. Arbetsgivaren kan erbjuda nytt arbete även på långt avstånd inom välfärdsområdet. Lagen definierar inte hur lång arbetsvägen högst kan vara. 

”Jag är inte riktigt beredd på längre arbetsresa. Jag skulle bli tvungen att avliva hunden. Nån yngre kanske flyttar. Många funderar på tradenomstudier eller att bli företagare. Från landet kommer man inte utan egen bil och investering lockar inte med de här lönerna och med den här nivån på förtroendet.”

”Vissa vårdare kan flytta på sig, och kanske byta till jobb i annan bransch. Andra kan inte, för att de saknar bil eller för att det inte finns lämplig kollektivtrafik. Diktatpolitik hör inte hemma i dagens värld.”

Hur lång arbetsresa kan man tänka sig?

”Cirka 30–40 kilometer. Livssituationen inverkar om man är småbarnsmamma och gift med en företagare. Dagtidsjobb är enda sättet att få vardagen att gå ihop.”

”I min tankevärld passar det inte med mer än 15–20 minuters arbetsresa. Allt som är längre är bort från fritid och familjeliv.”

Å andra sidan kan man åka längre om jobbet passar en. En akutvårdare från Siun Sote i norra Karelen skriver att hen av fri vilja kör 180 kilometer tur och retur för ett 24 timmars arbetspass – en kollega kör ännu längre. 

Om det ändå var lugnt!

Många som svarat längtar efter arbetsro. Nu känns det som om man hängde löst.

”Sedan välfärdsområdet körde i gång har det varit ständiga förändringar. Jag har sett tiotals lojala, långvariga arbetskamrater sticka i väg och flera har behövt lång sjukledighet på grund av utmattning eller mentala problem. Största delen av vårdarna är hela tiden på jakt efter ny arbetsplats.”

För några blir arbetsresan kortare, som för en sjukskötare i Egentliga Finlands välfärdsområde. Ändå är ovissheten stor.

”Det tog åratal innan det fattades beslut om social- och hälsovårdsreformen och nu har man känslan att besluten genast, i största hast, ska drivas igenom. Jag vet inte vart de nedlagda arbetsenheterna flyttar i Oma Häme, men min hälsostation stängs. Arbetsresan blir kortare, och det är positivt, men det känns osäkert att det inte har beslutats vart vi flyttar och när.”