Min kollega Saara Partanen skrev i april på Instagram: ”Jag tror att jag talar för en stor del av mina kollegor när jag säger, att det blir svårt att återgå till en samexistens med samarbete. De ärr som arbetsgivarens uttalanden orsakat har efterlämnat sitt eget trauma och sin förtroendebrist, men det här sårade djupare och är svårare att glömma”. I Läkartidningen hade Saara läst artikeln Ilman lääkärien joustamista potilaat olisivat joutuneet heitteille (14.4.22, dvs att om läkarna inte varit flexibla, så hade patienterna lämnats åt sitt öde). Också jag läste, och då en läkare på tal om vårdarnas lagliga strejk tweetade att ”nu försvann den sista sympatin”, undrade jag vilka masker som slutligen fallit.
Lyckligtvis är det inte hela bilden. Det finns också de, som inte jämför vårdarnas strejk med Rysslands anfallskrig. Det finns en avdelningsöverläkare vid ett universitetssjukhus som sagt att ”skyddsarbetet på våra intensivvårdsavdelningar har fungerat mönstergillt. Enligt min uppfattning har patientsäkerheten inte försvagats eller äventyrats på vår intensivvårdsavdelning”.
Det finns en specialistläkare som på Twitter frågat: ”Vem skulle önska sig själv eller någon närstående en vårdare som kommenderats på arbete trött och nedbruten?”
Många av oss upplever att vårt jobb är det bästa i världen. Priset för det är avsevärt. Vad är det för kafferum vi återvänder till när en uppgörelse slutligen nås? Det har aldrig hänt att ett avtal inte ingåtts, men att reparera skadorna efter hur det här blir till kommer att ta tid. Då hjälper det inte med Burana.
Men något är redan nu annorlunda: ni. Ni har hittat er röst och mod att försvara er och era rättigheter. Ni har slutat vara flexibla. Jag är oerhört stolt över er. Dörrmattor får Finlands regering och arbetsgivarna nämligen i järnaffären om sådana behövs.
