Millariikka Rytkönen: Skulle jag fortfarande välja vårdyrket?

Minns du hur det kändes att få besked om studieplats? Får du fatt i känslan som fyllde dig då? Själv kommer jag fortfarande ihåg det ögonblick sommaren 1993, då jag med snigelpost fick brevet om den studieplats i vården som jag hade hoppats på. Då gick mina drömmar i uppfyllelse.

Jag identifierar mig fortfarande starkt som barnmorska. Jag är barnmorska i själ och hjärta och längtar tillbaka till sjukhusvärlden – fortfarande, sju år efter att ha lämnat den. Mitt arbetsjag har upplevt sina bästa stunder på barnhem, daghem, specialiserat mödrahem och på sjukhus.

Att löner och arbetsförhållanden är botten i vår bransch betyder inte att våra yrken inte är de bästa i världen. För det är de och därför lönar det sig att rädda den här sektorn.

Journalister frågar ofta om jag skulle välja den här branschen om jag igen var Milla, knappt tjugo år. Svaret är enkelt: det skulle jag. Nu 29 år senare har den förändrats enormt, men suget och intresset är fortfarande som när jag var 17 år.

Det var inte vårdinstinkt som gjorde att jag sökte mig till området, för någon sådan har jag aldrig haft. Däremot har sjukhusvärlden allt sedan barndomen fascinerat med sin action och ett slags macgyververklighet på riktigt, där man löser mysterier och räddar människoliv. Jag vet att ordet kall får huden att knottra sig på många av er, men för mig är det en synonym till just det här suget och intresset för vår bransch.

”Yttre undersökning klarar jag riktigt bra, liksom KTG-övervakning, men den där inre undersökningen. En alldeles svart tunnel, där man känner än det ena, än det andra. Handledaren instruerade jättefint hur man gör inre undersökning, men ändå kändes allt bara mjukt och varmt; inte en susning om livmodermunnens centimetrar och om spina …”

Må citatet ur min studiedagbok påminna dig, blivande kollega, att det till sist skymtar ljus i den mörka tunneln. Du lär dig och du utvecklas till en fantastisk yrkesutövare som kommer exakt dit du siktar. Jag tror fullt och fast på, att vi en vacker dag stiger upp i ljuset också ur mörkret i arbetsmarknadssituationen och branschens lönegrop.

Aj, varför jag tror det? Jo, för att ensam kan man begära, men tillsammans kan man kräva. Och det har vi gjort, hållit ihop, tätt sida vid sida, i allas vår sak.