Millariikka Rytkönen: Min grupp i världen

En blivande kollega skrev i somras privat till mig på Instagram, där hon berättade att hon sökt in till barnmorskestudier. Drömmen att bli barnmorska hade fötts när hon på Instagram hade följt med hur jag i sociala medier talat om mitt yrke och hela den bransch jag representerar.

Samtidigt tävlade personer, förmodligen män som inte arbetar i vår bransch, på X, tidigare Twitter, om vem som kunde förolämpa mig allra fulast. För vad jag enligt dem har gjort för branschen jag representerar. ”Kärringen tog singlehandedly död på hela vårdsektorn.”

Jag saknar fortfarande att vara en i ledet, fast jag för över 11 år sedan övergick till arbetsledningsuppgifter. Inte en enda dag har jag ångrat yrkesvalet, att jag för precis 30 år sedan öppnade dörren till en läroinrättning för vård.

Jag minns fortfarande hur det kändes att öppna brevet som visade att jag blivit antagen till närvårdarstudier och hur det kändes att få en plats på barnmorskelinjen vid Helsingin väliaikainen ammattikorkeakoulu. Jag minns vilken lust och önskan jag hade att lyckas i inträdesförhören, när jag sökte fortbildningsplats för högre yrkeshögskoleexamen.

Jag minns hur det kändes att som ny barnmorskestuderande sy fast de första märkena på overallen. Jag minns hur skrämmande det var att göra den första inre undersökningen eller att möta döden. Jag minns hur det kändes att göra fel medicindosering och berätta om missödet för handledaren.

Jag minns hur det kändes att det i den skriftliga utvärderingen av min praktik stod ”Synnerligen bra barnmorskeämne. Välkommen till arbetsgemenskapen!” Jag minns hur det kändes att förstå, att det här är mitt område, min grupp och min plats i världen.

Tillsammans kan vi förhindra en sorglig återgång till svunnen tid.

Och just därför vill jag tillsammans med er försvara vår bransch precis så ettrigt som situationen kräver. Just därför måste vi än en gång kämpa tillsammans, så att vi kan hindra regeringen Orpos planer på en strukturellt diskriminerande lagstiftning, som permanent skulle placera kvinnodominerade branscher i en lönegrop.

Tillsammans kan vi förhindra en sorglig återgång till svunnen tid. Annars bevittnar vi snart hur jämställdheten i Finland skrotas ner.

Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd, sade Tove Jansson. Jag vet själv att det inte är någon konst att vara modig när vi är tillsammans. För ensam kan man be om saker, tillsammans kan man kräva. När det gäller vår fantastiska bransch lönar det sig att vara modig och rädda den. Tillsammans.