Vägen från förrådet med arbetskläder till klädskåpet var lång. Korridoren verkade fortsätta i evighet. Jag hälsade alltid på alla som kom emot mig, fast det var få jag kände. I civila kläder var vi alltid människor utan namnskyltar och titlar i den korridoren. Alla besvarade ändå inte hälsningen. Vissa var överraskande glada över den. Över ett hej och ett leende.
Kaffe drack vi i allmänhet i sällskap av andra med samma slags utbildning. Trots att pausutrymmet i samband med reparation hade byggts för att användas av alla yrkesgrupper gemensamt, så skaffade läkarna kylskåp och kaffeautomat i sitt kansli och lokalvårdarna åt sina smörgåsar i städskrubben.
Sjukhusets hierarki och makt syntes inte bara i matsalar och kafferum. Man ville poängtera rollerna med dräkterna. För läkarna var det viktigt att dra på sig en vit rock på arbetskläderna. I de stora fickorna, hette det, var det så bekvämt att bära med sig allt möjligt som man behövde. Att bara ha skjorta och byxor som resten av personalen räckte inte.