Att arbetsgivaren slutade bjuda på kaffe under pausen och inte ens står för en skvätt mjölk.
Att semestrar spjälks upp i små bitar och att man inte längre kan påverka hur arbetsskift planeras. Och att olika studerande i samma yrkeskategori får praktiklön med en fem och en halv gång större löneförhöjning än barnskötarna i småbarnspedagogiken får.
Att det är förbjudet att tala högt om missförhållandena. Och att, när man hittat sin röst och modet att använda den offentligt, utpekas som orsak till krisen i vår sektor.
När jag själv blev färdig barnmorska var det bara ett par i vår grupp som fick jobb som barnmorskor. Arbetskraftssituationen var väldigt annorlunda och det var också resurserna på arbetsplatserna. Vi var som sprängfyllda ballonger, fyllda av förväntan inför ett jobb, som vi hade studerat till i fyra och ett halvt år.
Åren gick och under tiden som avdelningsskötare började jag märka att luften hade gått ur kollegerna redan under studieåren. Nedskärningarna i utbildningen började synas, precis som den förändrade vardagen i vår bransch.
Nuförtiden tänker inte alla nyblivna studerande söka legitimering hos Valvira, för de tänker inte stanna i branschen. Vår bransch är söndrig. Majballongerna är tomma redan före arbetarnas fest.
Regeringssonderaren Petteri Orpo har stort ansvar. Det är möjligt att rädda vår bransch. Men genom att spara på gas får vi bara till stånd majballonger som är tomma från början.