Millariikka Rytkönen: Allvarlig lek med barn

Föräldrar till barn i världens lyckligaste land var för ett par veckor sedan tvungna att ordna en manifestation på grund av den allvarliga situationen inom Helsingfors småbarnspedagogik. Flera hundra föräldrar med barn samlades på Senatstorget för att kräva att deras rättigheter tillgodoses. Det var tankeväckande. Huset står i lågor och ingen verkar vilja släcka elden.

Föräldrarna bad mig hålla tal under demonstrationen. Det var en hedersuppgift. Jag riktade orden till dem som betyder allra mest, till barnen. Jag berättade att jag var sorgsen över att de tvingas kräva bättre småbarnspedagogik, trots att de är värda bara det allra bästa.

Jag berättade att jag har arbetat på daghem och frågade om de kom ihåg sången som handlar om vikten av att köra bil försiktigt, så att ingen passagerare skadas. När jag berättade att jag på daghemmet sjungit: ”Autolla ajetaan varovarovasti, ettei kaatuisi …” så ekade deras ljusa röster i publiken till svar: ”KALLIS LASTI!”

Föräldrarna påminde jag, att det inte är kärnfysik att rädda småbarnspedagogiken. Det är inte ens raketvetenskap. Sist och slutligen handlar det om väldigt enkla saker: lön som man klarar sig på och drägliga arbetsförhållanden.

Av beslutfattarna på plats frågade jag, om det verkligen är för mycket begärt för de finländska barnen och för småbarnspedagogiken? Det kan det inte vara. Här i världens lyckligaste land.

Efter talet trodde jag några ögonblick att jag var med på dolda kameran. Två manspersoner som verkade vara turister klappade mig artigt på axeln och frågade på engelska vad som pågick på torget. Varför demonstrerade vi?

Jag svarade: för småbarnspedagogiken och dagvården. Den ena mannen tittade långt på mig och frågade: ”Är inte dagvården familjernas och mödrarnas uppgift?” Jag höll kanske inte riktigt god min – det medges – när jag svarade honom, att också vi kvinnor vill gå på jobb. Också vi har rätt att ha arbete och barnen har rätt att bli delaktiga av småbarnspedagogik. Mannen sade ”yes, yes” och tackade för att jag förklarat situationen för honom.

Efteråt kändes det mötet som en ödets ironi.

Förstår vi verkligen inte vad vi håller på att förstöra? Krisen inom småbarnspedagogiken påverkar hela det finska samhället. Det är inte bara barnen, föräldrarna och familjerna som lider, utan också arbetsgivarna och hela vårt land.

Vad händer med produktiviteten om föräldrarna inte kan studera och gå på jobb, och om barnen inte får högklassig småbarnspedagogik? Vill vi verkligen se vart den vägen leder?

Det vill inte jag. ”Sätt STOPP för det”, så som föräldrarna och barnen kräver, ”det är en allvarlig lek”!