Vad händer med samhällets avtalskultur?
Jag värdesätter de långa traditioner som fackföreningsrörelsen och arbetsgivarsidan har när det gäller avtalssystemet, men tror inte på en återkomst av centraliserade lösningar. Avtalskulturen kommer ändå att bestå och utvecklas. Ett färskt exempel är den pensionsöverenskommelse som godkändes i början av året.
Också mellan förhandlingarna behövs det kommunikation. Modellen för det är principen om kontinuerliga förhandlingar, som fungerar bra för oss med Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT och med Välmåendebranschen Hali. Vi behöver också ett pålitligt, fungerande medlingssystem.
Beslut som den nuvarande regeringen gjort har slagit sönder avtalskulturen. Besluten präglas rentav av fientlig inställning både till grundlagen och till internationella avtal. När det gällde lönegropslagen fick regeringen ändå inte helt och hållet sin vilja igenom. Tack vare Tehy fick lagen en passus, som förpliktar riksförlikningsmannen att till exempel beakta lönemässig jämställdhet.
Behöver vi en ny vårdreform?
Nej. Välfärdsområdena behöver arbetsro att utveckla verksamheten och förlängd tid att täcka underskotten. Nu vet välfärdsområdena inte om de ska bryta mot medborgarnas grundläggande rättigheter till social- och hälsovård eller mot välfärdsområdenas finansieringslag. Redan när social- och hälsovårdslösningen kom till stod det klart att den inte är helt färdig.
De pågående, ständiga samarbetsförhandlingarna och uppsägningarna leder till enorm hjärnflykt. Här glömmer man hur mycket samhället har satsat på vårdarutbildning.
Under coronan tänkte jag, att nu lär vi oss förstå att den offentliga hälsovården är en del av den totala tryggheten och av en hållbar krisberedskap. Trots Rysslands flera år långa anfallskrig har man ännu inte förstått vikten av offentlig hälsovård.
Kim Yli-Pelkola
Ordförandekandidat för gruppen Värdera Yrkeskunskapen
- Organisationssakkunnig i Tehy sedan 2023
- Bor i Jakobstad, 53 år
- Varit huvudförtroendeman och fackavdelningsordförande
- Ledamot av välfärdsområdesfullmäktige
- Sjukskötare, har fungerat som biträdande avdelningsskötare och som avdelningsskötare
I vilken riktning vill du utveckla Tehy de närmaste fyra åren?
Kollektiv styrka är viktigast. Medlemmarna är Tehys kollektiva styrka. Med kollektiv styrka får Tehy synlighet, vilket både får medlemmarna att stanna i organisationen och resulterar i nya medlemmar.
Finland blir hela tiden mer internationellt. Allt fler studerande i social- och hälsovården har utländsk bakgrund. Också dem borde vi få som medlemmar.
Tehy har förnyat fackavdelningsstrukturerna. För intressebevakningen är det till fördel att det finns en fackavdelning per arbetsgivare. Stora fackavdelningar kan ändå leda till att medlemmarna inte möter Tehy i sin vardag på samma sätt som tidigare. Därför bör arbetsplatserna satsa på kontaktmedlemsnät. Också i den privata sektorn behövs det ökade resurser. En medlems närmaste stöd finns ofta långt borta, trots hjälpmedel i form av modern teknik.
Tehys brand är i skick. Vi är bland de mest kända i vår sektor. Tehy får inte isolera sig. Vi måste ta hand om de anställda på Tehys centralbyrå, de ska ha möjlighet att utveckla sitt arbete, men också att göra misstag och lära sig av dem.
Vad händer med samhällets avtalskultur?
Den finländska avtalskulturen har grundat sig på att vi tillsammans kommit överens och hållit vi fast vid överenskommelserna. Då har man beaktat hela Finlands intressen, men nu verkar man tänka på en viss grupps intresse. Jag gillar inte att landets regering har tagit sig en större roll att driva igenom lagändringar än tidigare regeringar. Det har medfört sämre villkor för tehyiter i fråga om arbete, studier och fritid.
Finlands näringsliv EK torpederade den gamla, gemensamma avtalsmodellen år 2015. Pensionsreformen kom ändå till genom trepartsförhandling i början av det här året. Jag hoppas att liknande avtal kan göras enligt gammalt mönster också i fortsättningen i frågor som är viktiga för Finland. Med gemensamma förhandlingar kommer vi vidare.
Av Sverige kunde vi ta modell när det gäller löneförhandlingar, som också förs med den egna förmannen. Hen om någon känner arbetstagaren. Det skulle också stödja närmaste chefens ledarskap.
Behöver vi en ny vårdreform?
Reformen behövdes, men kom för sent. Jag skulle inte göra en ny reform. Områdena borde få tid att utveckla verksamheten. Det anser jag vara ett cirka tioårigt projekt.
Befolkningen åldras och områdena har svårt att klara sina lagstadgade tjänster. Det gäller i synnerhet äldrevården, primärhälsovården och akutvården.
Staten finansierar välfärdsområdenas verksamhet och vill köra ner finansieringen. Det har ändå knappast påverkat den specialiserade hälsovården. Varje område måste kunna sköta till exempel olycksfall och hjärtsjukdomar, men vi skulle säkert få synergifördelar om vissa stora operationer och krävande behandlingar centraliserades och fanns på färre platser.
Välfärdsområdenas nuvarande finansieringsmodell är dålig, för finansieringen utgår från diagnoser. Utgångspunkten borde vara drivkraft till preventivt arbete i områdena.
