Sjukskötare Tanja Nyströms två äldsta barn arbetar under henne. Jade som är yngst är höjdhoppare och henne känner nästan alla.
Tanja Nyström, 45, har två gånger kommit på ett namn för sitt yngsta barn. Först för babyn och andra gången, för drygt två år sedan, i bilen på väg till träningar.
Tanja föreslog många namn, men inget dög förrän hon kom på Jade.
Det tog lite tid för modern att vänja sig vid namnet, fast det, precis som det förra, började med J och hade fyra bokstäver.
Jade Nyström, 19, är transkvinna, född i en pojkes kropp, som småningom upplevde sig vara flicka. Jade har tagit tre FM-guld i höjdhopp för pojkar. Den mejkande idrottaren väckte uppmärksamhet på idrottsplanerna och Jade har figurerat mycket i offentligheten. I början av året sände Yle en dokumentär i fem avsnitt, där man kunde följa med Jades första sommar som fullvuxen. En av dokumentärens fotografer var Jades mamma.
Tanja själv skulle inte bry sig om offentlighet, men hon upplever att transfrågan är så viktig att hon vill tala om den. ”Det är ojust om en ung människa inte godkänns som hon är – vem går det ut över?”
Alternativet att vår familj inte skulle acceptera Jade existerade inte.
Särskilt i sporten är transsexualitet något man inte talar om, och fortfarande är det ovanligt att vara öppet homosexuell. År 2021 var Jade på förslag för priset Årets förebild på Idrottsgalan, för att hon modigt är sig själv och spränger könsgränser.
Tanja vill också visa att hela familjen står bakom Jade.
”Alternativet att vår familj inte skulle acceptera Jade existerar inte. Jag vet att jag har varit ett viktigt stöd. Som mamma vill jag Jades bästa, och i egenskap av yngsta barnet är Jade alltid lite min baby.”
I familjen Nyström står man varandra mycket nära, fast barnen redan är vuxna. De två äldsta bor för sig och Tanja är också nybliven mormor, eller nana som hon kallas.
”Hos oss är jag den som samlar familjen och håller ihop den. Vi ringer varandra mycket och familjen har en egen Snapchat-grupp. Bäst är vår humor. Senast i går kväll tog vi hand om barnbarnet ’Papunen’”, berättar Tanja.
Familjen bor i Lappträsk, en liten ort nära Lovisa i Nyland, belägen mellan Borgå och Kouvola.
På byrån i hallen står skolfoton av familjens tre barn och här har Jade kort hår och är omejkad.
”Jag har ju minnen av hur det var att vara pojkmamma i Jades barndom och inget får sådana minnen att försvinna. Det har jag talat mycket om med Jade, som också förstår det.”
Tanja hade inte tänkt på könsidentitet och sånt förrän det blev aktuellt i den egna familjen.
När Jade var liten rörde hon sig mycket med sin syster och flickkusinerna som bodde i närheten och tyckte om att klä sig i ryschiga prinsessklänningar precis som de. ”Jag tänkte att Jade ville vara som sin syster.”
Sjätte och sjunde klassen var en besvärlig tid för Jade, som var retlig och hela tiden på kant i synnerhet med fadern – reagerade kraftigt på olika sätt. ”Nu när Jade öppet är sig själv är det som en annan människa. Bråken tog slut. Jade är rolig och har faktiskt bästa humorn.”
”Jag verkade överraska, när jag frågade om Jade kanske är homosexuell. Jag vet inte riktigt, blev svaret. Då sade jag att det inte är nån brådska att veta sånt och att det är helt okej. Flera gånger upprepade jag också, att om du vill så kan du alltid komma och tala med mig.”
Ibland när Tanja kom från jobbet märkte hon att det fanns spår av makeup i ansiktet på Jade, som hade provat systerns mejk, men tvättat bort det.
”Jag gick i åttan när jag öppet började mejka mig hemma och sen också i skolan”, berättar Jade.
”Jade har alltid fått vara sig själv hemma, men våndades kanske mer inför sig själv”, resonerar Tanja.
Först gick hon ut med att hon var homosexuell, men för drygt två år sedan uppgav Jade sig vara transkvinna, som alltid upplevt sig ha haft fel kön.
Jade har sett, och ser fortfarande, mycket på gamla avsnitt på nätet av serien Salatut elämät. ”När jag var mindre undrade jag om det skulle gå för mig som för Kalle i serien. Ismo slängde ut Kalle, när det blev klart att Kalle är homo”, säger Jade.
”Efteråt har vi också skattat åt att vi blev jämförda med Ismo Laitela, men nog var Jade säkert verkligt rädd för vad vi skulle tycka”, säger Tanja.
Teveserien har en lång tradition när det gäller att lyfta fram minoritetsfrågor. Senare har också transkvinnan Jutta framträtt här.
Det är en hög tröskel för många transunga att tala om frågor av det här slaget till exempel med skolhälsovårdare.
”Unga är sårbara och behöver få bli accepterade. Inte förstår jag varför frågor kring sexuell identitet ska göras så svåra, att man ska stämpla människor för sånt.”
Tanja misstänker att det är en hög tröskel för många transunga att tala om frågor av det här slaget till exempel med skolhälsovårdare. ”Ett förtroligt förhållande borde byggas upp över tid. Inte räcker det att man pratar en gång. Sånt här är så känsligt.”
Så säger Jade också. ”Några berättar öppet, för andra är det verkligen privat. Jag skulle inte säga något alls om en ung människa inte själv tog upp det, men jag skulle bemöta en ung transperson precis på samma sätt som vem annan som helst.”
Tanja arbetade med mycket annat innan hon stannade för vård: hon har varit avbytare och mjölkat kor, dirigerat trafik, arbetat på fabrik, i pizzeria och som servitris. Skött barn har hon också.
”Jag jobbade alltid och med olika saker, men inget kändes som mitt område. Betyget från grundskolan var inte heller mycket att hurra för, jag kunde inte riktigt studera. Eller kanske jag bara inte hade motivation. I något skede började jag studera till barberare-frisör, men hoppade av.”
Min arbetsplats är lagom liten och värderingarna här passar ihop med mina egna.
Tanja var redan trebarnsmamma när hon började studera till närvårdare på läroavtal vid Lappträsk vårdhem. Till sjukskötare fortsatte hon sedan med flerformsstudier vid sidan av jobbet och emellanåt var hon studieledig.
”På vår arbetsplats anses det som ett plus om någon vill utvecklas. Man får stöd, för med utbildning kommer det alltid in något nytt för hela personalen. Min arbetsplats är lagom liten och värderingarna sammanfaller med mina. Här bryr man sig verkligen om arbetstagare och boende.”
Fortfarande arbetar Tanja på samma arbetsplats, men nu som ledande sjukskötare, och under sig har hon två egna barn: Erica, 21, och Jesse 22.
Först blev Erica färdig närvårdare. Som bäst är hon mammaledig med Papunen.
Nu studerar Jesse till samma yrke på läroavtal och blir snart färdig.
”Innan Jesse kom in på vård studerade han till bagare-konditor på läroavtal på samma arbetsplats som min man Timo, bagare.”
Jade har också någon gång varit prao på vårdhemmet och utfört enkla uppgifter tillsammans med någon kompis.
För Tanja var det hjälpvilja som fick henne att fastna för vård. Här finns 32 platser och de som bor här är rehabiliteringsklienter inom mental- och missbruksvård.
Förutom på vårdhemmet jobbar Tanja ibland med hälsokontroller för körkort på en privat klinik. ”Det är helt annat och ger omväxling.”
Ibland gör Tanja misstaget att gå in på nätsidor där man kommenterar Jade. ”Publicitet är skrämmande om en del lynchar dig. Jade har en kämpes yttre skal, men är känslig. Det vet jag och kan inte förstå att människor under eget namn och med egen bild offentligt skriver hatiska kommenterar och skäller på unga. Många verkar ha egna barn också. Vår skapare må hjälpa deras barn, om de råkar höra till en sexuell minoritet.”
Trakasserier kommer också fram i Yles dokumentärserie. I ett avsnitt följer en okänd man efter Jade med vän i ett köpcenter. Jade ringer sin mamma där och hon råder dem att be väktare om hjälp. Tanja säger att man kunde ha gjort brottsanmälan för vissa trakasserier, men det ville Jade inte.
”Jag vet att Erica är rädd att Jade ska råka ut för något. Nog tänker jag också på det. Lyckligtvis är Finland fortfarande ett tryggt land och Jade är lång och snabb.”
Men det kommer också stöd och positiva meddelanden. ”Jag är stolt över att Jade verkar vara en förebild för många.”
”Mitt motto är, att man ska vara ung och dum för att bli gammal och vis. Med det menar jag inte att Jade gör något dumt, men jag tänker, att när man är ung får man pröva sig fram och också misslyckas.” När det blev fråga om läppförstoring försökte Tanja först neka, men tänkte sedan, att inte är det ju slutgiltigt, man kan ta bort fyllningen.
Jade fortsätter tävla i herrklass. Att övergå till damklass skulle kräva en lång paus i tävlandet, vilket inte känns som ett alternativ. För att övergå till damklass borde Jade börja med hormonbehandling och vänta tills hormonnivåerna är de rätta, men det kan ta flera år.
I somras blev det inget tävlande på grund av inopererade bröstimplantat. Nu väntar Jade framför allt på sommarens FM-tävlingar och på Kalevaspelen. Korian Ponsi är Jades klubb och största delen av träningarna hålls i Kouvola. För tillfället räcker namnbyte och bröst, övrig könskorrigering får vänta, så att det går att tävla.
Tanja har länge trivts med att jobba på Lappfjärds vårdhem.
”Jag tror inte att jag skulle kunna hitta nån annan lika bra arbetsplats. Möjligheterna att påverka jobbet är också goda. Trots skiftarbete kan personalen göra upp planer och ha hobbyer, för önskemål beaktas när arbetsturerna planeras. Personalomsättningen är också rätt liten.”
Att alla drar åt samma håll märktes till exempel i juli, när vårdhemmet hade coronafall. Alla var trötta, men nog klarade man det.
En del av en sjukskötares arbete handlar om att avstå. För Tanja är det kanske den svåraste biten. Vissa har bott på vårdhemmet hela den tid som Tanja arbetat här – 15 år. Under så lång tid hinner man bli ganska bekant.
Hon ger ett exempel. Sonen Jesse ringde ibland i skolåldern till sin mamma om morgnarna, att nu har jag ont i huvudet eller i magen, måste jag gå till skolan? En boende hörde samtalen och började skämta om dem. Snart kunde personen fråga vad det nu var för fel, så att pojken inte kunde gå till skolan. I dag är Jesse den personens egenvårdare.
Alla Tanjas barn har vistats en hel del på vårdhemmet som yngre. De har deltagit i sommarfester och till exempel varit med på sommarutfärder till Högholmen. ”En boende på den tiden hade eldriven rullstol och ville köra barnen bak på rullstolen. På det sättet tog vi oss sedan fram på Högholmen.”
Tungt känns det ibland när alla inte kan räddas.
”Jag sätter mig lätt in i andras situation. De som bor här kan ha ett hårt liv bakom sig. Var och en av oss är ändå någons barn och kanske nåns pappa eller mamma. Vårdhemmet är en trygg plats att leva på, det ger tak över huvudet, mat och omsorg. Det känns fint att få vara med och hjälpa. Jag vill inte vara domare eller Gud. Varenda människa är värdefull precis som hon är.”
