”Svenskt arbetsliv är flexibelt”

Minna Rantapääs arbetsresa från Sieppijärvi i Kolari till arbetsplatsen i Pajala är 52 kilometer lång. Två gånger om dagen korsar hon Muonio älv och därmed också gränsen mellan Finland och Sverige. Många finska arbetstagare åker precis som Minna över till Norrbottens län.

”Under arbetsresan ser jag ofta harar, rävar, renar och älgar. Sommartid tar färden knappt 40 minuter, men om vintern i halka och mörker får jag reservera en timme. Radio Suomi står för underhållningen under åkturen”, berättar Minna.

Hon har bara morgon- och kvällsturer under vardagarna och vartannat veckoslut. På vägen till jobbet är det skönt med tidsskillnaden mellan Finland och Sverige. Hon får en extra timme. På hemvägen är det trist, för när hon är hemma efter en kvällstur är klockan närmare halv tolv. Tidigare kunde Minna samåka med en annan sjukskötare från Kolari, men nu har de tyvärr olika arbetsturer.

Viktiga kaffepauser

Minna arbetar på en bäddavdelning med sex platser i anslutning till hälsocentral. På avdelningen vårdas patienter som behöver sjukhusvård till exempel på grund av inflammation eller hjärtåkomma. Några har genomgått operation och stannar på avdelningen tills deras tillstånd möjliggör utskrivning. Ibland kan en patient bli tvungen att bli kvar upp till tre månader, ifall det inte finns någon ledig plats för långtidssjuka i kommunen.

Också hospicevård förekommer och utanför tjänstetid sköter personalen på avdelningen även jourfall. Läkarna på Gällivare samjour arbetar på distans.

Svensk arbetskultur skiljer sig en del från finsk. Karikerat säger Minna, att finländarna jobbar på och skjuter upp sina pauser, när det är bråttom. Svenskarna håller fast vid fika- eller kafferaster och matpauser. Många ämbetsverk och företag stänger för lunch kl. 12–13. Också hälsocentralens mottagning har stängt när personalen går på lunch samtidigt. Avdelningens anställda äter i turer i avdelningens utrymmen.

Minna ger ett exempel på skillnad mellan svensk och finsk arbetskultur. En kväll kom det två ambulanser, en för att föra en patient till Rovaniemi i Finland och en för körning till Gällivare i Sverige.

”Jag pratade länge med ambulanssjukvårdarna från Gällivare, för deras patient var inte i livsfara. De berättade om sin dag och jag bjöd dem på kaffe. Akutvårdaren i den finska ambulansen bad genast om patientuppgifterna och hade inte tid för småprat. En skillnad som mellan natt och dag.”

Studier vid sidan av jobbet

Det var kärleken som fick Minna, som då bodde i Jyväskylätrakten, att komma till Lappland i november 1995. Hennes två vuxna barn bor i Uleåborg och mannen är pensionerad. Han har alltid maten klar när hon kommer hem efter morgonskift.

”Lugnet och den rena luften är det bästa med att leva här uppe i norr. Jag gillar att vandra på fjällen, att vara ute och gå. Jag har också gymkort både i Pajala och i Kolari. Det svenska kortet betalar jag med friskvårdsbidrag. Handarbete är en annan kär hobby, jag stickar och syr mycket.”

Teckenspråk är Minnas modersmål, för båda föräldrarna var döva. I moderns familj fanns det åtta barn, fyra av dem döva. Minnas syskon har normal hörsel, och bland kusinerna och i nästa generation finns det inga döva heller.

”Teckenspråket och dövsamfundet är viktiga för mig. Jag arbetade i fem år på De dövas servicestiftelse i Åbo. Där finns det stöd dygnet runt på det resurserade serviceboendet.”

Minna blev färdig magister i hälsovetenskaper vid Uleåborgs universitet år 2014. Under studietiden hörde hon sig för hos De dövas servicestiftelse om de hade behov av forskning. Vid samma tid kontaktades stiftelsen av Helsingfors universitet som påpekade att minnessjukdom borde undersökas ur dövas perspektiv. Det hade aldrig tidigare gjorts. Redan Minnas pro gradu handlade sedan om detta och i hennes doktorsavhandling som blev klar våren 2024 fördjupar hon ämnet.

I Finland finns cirka 3 000–5 000 döva och av dem har uppskattningsvis 150–250 minnessjukdom. När tillståndet försämras kan sociala kontakter och initiativförmåga minska, vilket ofta leder till isolering. I avhandlingen beskrev Minna hur minnessjukdom förändrar dövas interaktion. Minskad fingerfärdighet får allvarliga följer, då den påverkar kommunikationsförmågan. Närstående berättade hur minnessjukas teckenspråkskommunikation avtagit och hur de börjat glömma tecken eller teckna fel.

”Döva med minnessjukdom borde få vistas i teckenspråksmiljö. Vårdare och närstående behöver utbildning – om teckenspråkskultur, om personliga sätt att kommunicera och om stödstrategier. I Finland finns serviceboende dygnet runt för döva i Helsingfors, Hyvinge, Tavastehus, Jyväskylä, Uleåborg och i Åbo”, konstaterar Minna.

Internationell arbetsgemenskap

År 2002 var första gången Minna åkte i väg för att arbeta i Pajala. Då fanns det bara snuttjobb i Kolari. Tre år senare återvände hon till Kolari, när hon fick fast arbete.

”Några år senare for jag tillbaka till Pajala, för då fick jag inte längre studieledigt i Finland. Jag saknade också möjligheten att tala svenska och den avslappnade atmosfären på jobbet.”

På sin arbetsplats i Sverige talar Minna förutom svenska dagligen också finska och mäenkieli, som är vanligt i Tornedalen och som en del av patienterna talat sedan barndomen. Många blandar svenska, finska och mäenkieli.

”Ibland kallas jag till mottagningen för att hjälpa med tolkning, när en dansk eller grekisk läkare inte förstår en patient som talar mäenkieli. Då är patienten vanligen gammal.”

Arbetsgemenskapen i Pajala är multikulturell. Vårdpersonalen består förutom av svenskar också av vårdare från Syrien, Ryssland och Libanon. Tre ordinarie sjukskötare är finländare, liksom tre vikarier – om somrarna är de fler.

Minna arbetar nu i Pajala för tredje gången. Hon berömmer det svenska arbetslivet och anser att det är flexibelt. När hon ville gå ner till 80 procents arbetstid gick det genast bra, trots att det är brist på arbetstagare.

”Lönen är bättre än i Finland, fast jag arbetar 80 procent. Men den svenska byråkratin är i en klass för sig. Jag har inte svenskt person­nummer, vilket behövs för all möjlig service på nätet. Jag är alltid tvungen att ringa eller besöka Skatteverket i Haparanda.”

Minna har fortfarande tio år kvar till pensionen. Fast hon trivs i Sverige är hon ibland trött på de långa arbetsresorna.

”Inte är det uteslutet att jag en dag arbetar i Finland, ifall en lockande arbetsplats dyker upp.”