Se på mig när du talar

Tala tydligt, jag hör inte, står det på silvermärket som sjukskötaren Leila Hällfors, 62, ibland bär på arbetsdräkten. Hon har varit hörselskadad sedan barndomen. 

Idén till märket är hennes. ”Synskadade har sin käpp, och min tanke var att hitta på ett sätt signalera hörselskada. Ibland är det besvärligt att höra på jobbet.”

Leila önskar att den hon talar med inte vänder sig bort eller mumlar. Det hjälper en hörselskadad om samtalspartnern tittar på en och talar tydligt. ”Bäst är det att sänka rösten och tala tydligt, komma nära och titta rakt på en. Att ropa hjälper inte.”

Leila har ett mångsidigt arbete på Riihimäki hälsocentral. Med tanke på hörselskadan är sjukskötarmottagning på tu man hand med en patient enklast för henne. Då omges hon inte av störande ljud och Leila kan läsa läppar.

Hon arbetar bland annat som diabetessköterska och har begränsad läkemedelsförskrivningsrätt. Under sin senaste arbetsdag skötte hon bland annat desensibilisering och årskontroller. ”En livlig dag med mycket arbete.”

Tröttsamt att anstränga sig

Många skulle ha nytta av Leilas råd, för allt fler människor hör illa. Enligt Finska hörselförbundets uppskattning har 800 000 finländare någon form av hörselnedsättning. Ca 70 000 personer använder hörapparat regelbundet, men cirka 300 000 skulle ha nytta av det. 

Det tar på att anstränga sig och vara rädd att höra fel.

Leila är helt döv på vänstra örat och i det högra har hon hörapparat.

”Arbetskamraterna är vana att inte tala med mig på fel sida. Med en patient måste jag tänka på hur vi sitter, så att jag hör. Jag har aldrig hört bra och har ingen erfarenhet av att höra i stereo, med båda öronen.”

På arbetsplatsen har hörselnedsättningen exempelvis beaktats så, att Leila kan sitta i eget rum de dagar hon har telefonmottagning. Om fler satt i samma utrymme skulle det bli för mycket störande ljud. 

Leila tänker på hörselskadades situation i arbetslivet också i egenskap av arbetarskyddsfullmäktig. Det ekar till exempel ofta och är hög ljudnivå i social- och hälsovårdsutrymmen. Bra akustik skulle vara bra för alla.

På jobbet noterar Leila snabbt om en patient har svårt att höra. Ofta visar det sig att personen har hörapparat – hemma i byrålådan. Leila kan uppmuntra klienter och säga att också hon som är sjuksköterska har hörapparat. Utan den skulle hon knappast höra alls.

”Det är lätt hänt att man ger fel bild av sig själv om man inte hör ordentligt. Andra kan tro att någon med hörselnedsättning är lite dum eller har minnessjukdom, för det är jobbigt att alltid säga ursäkta, jag hörde inte. Många nickar bara fast de inte hör.”

Ideliga infektioner

När Leila föddes vägde hon 1 100 gram och tvillingsystern Tuula två kilo.

Leilas hörsel blev sämre i och med ideliga öroninflammationer. Det är lite oklart om orsaken också var att hon föddes som prematur. Varken hennes identiska tvillingsyster eller andra familjemedlemmar har haft problem med hörseln.

Flera operationer har gjorts på Leilas vänstra öra. Första gången opererades hon redan före skolåldern. Efter en operation i vuxen ålder blev örat så inflammerat att det vibrerade och knastrade i huvudet som smatterband på nyåret. ”Lyckligtvis gick det över efter en ny operation, för ljudet skulle ha gjort mig galen. Jag plågas av tinnitus när jag är stressad, men det ljudet var mycket värre.”

Numera är hon helt döv på vänstra örat. Leila konstaterar att hennes andra öra har anpassat sig för att kompensera det icke-hörande örat. Hon berömmer Phonak-hörapparaten som hon har i höger öra – den öppnade upp hennes värld. Men det var inte lätt att hitta en fungerande hörapparat.

”Det har tagit mig många år att acceptera hörselskadan och riktigt du med den blev jag först för några år sedan.”

Leila har deltagit i Fpa-anpassningskurs för hörselskadade, men säger att hon redan i det skedet hade vant sig. Kursen gav inget nytt, trots att den var bra.

Modfälld eller deprimerad har Leila inte varit, men första gången hon sökte sommarjobb glömmer hon aldrig. Tvillingsystern anställdes för kontrolljobb på Porin oluttehdas i hemstaden, men inte Leila på grund av hörselskadan och ljudnivån. ”Det minns jag alltid. Jag grät, men fick ändå jobb på ölfabriken, att sortera flaskor uppe på vinden.” Redan tidigare hade hopp om sommarjobb på bomullsfabriken strandat på grund av hörselskadan.

Lärde sig simma som vuxen

Som barn fick Leila inte simma på grund av risk för öroninflammation. Det var trist att sitta och vänta i hettan medan andra plaskade omkring. Att inte kunna simma var en brist som hon kunde avhjälpa först som vuxen. När barnen var små bestämde hon att det var dags att gå i simskola för vuxna. Därmed kunde hon njuta av vattnet med barnen. 

”Jag älskar att simma och vill vara ett exempel. Man ska inte låta handikapp begränsa sig och isolera sig för den sakens skull. Fortfarande kan jag få lust att skrika när det görs alltför stor sak av hörselhandikapp.”

I ett skede i arbetslivet kunde Leila ägna sig åt simning åtta timmar per dag. Nu talas det mycket om personal trainers, men sånt höll Leila på med i början av 2000-talet, när hon drev företag tillsammans med en företagare i idrottsbranschen i Reso. Tillsammans höll de motionskurser på arbetsplatser runtom i Finland. Det innefattade olika mätningar, att föra matdagbok och att bekanta sig med varierande idrottsgrenar såsom vattenlöpning och vattengymnastik. 

Motion är fortfarande en viktig del av Leilas liv.

”Jag går på gym, simmar, dansar sällskapsdans och läser mycket – både romaner och poesi. Jag är singel, så jag kan fritt bestämma över min tid. Fritidssysselsättningarna ger kraft. Om det är tungt på jobbet tar jag ett pass på löpmatta efter jobbet och genast lättar det. Jag har sprungit maraton flera gånger. För tillfället är jag sugen på halvmaraton, men för det har jag inte tillräckligt många löpkilometer bakom mig just nu.

Plötsligt döv

När Leila för drygt ett år sedan återvände från semester i Thailand gick öronen i lås då planet landade på Helsingfors-Vanda flygstation. ”Jag ringde till jobbet och bad dem ställa in min mottagning. Nu är jag alldeles döv, sade jag. På jobbet kom de genast emot. Jag fick andra uppgifter och fyllde sprutor med vaccin.”

Efter några dagar gick dövheten över.

Leila har tre vuxna barn och även barnbarn. Med äldsta barnbarnet, fyraårige Anton, övar hon teckenspråk. ”Om det händer något med min hörsel har vi ett gemensamt språk. Jag har fått teckenspråksundervisning, men kan inte så mycket, då jag knappast använt det.”

När Leilas äldsta dotter var i samma ålder som äldsta barnbarnet nu, berättade hon för flickan att mamma kan bli helt döv en dag. ”Hon blev ledsen och sade, att hör du inte sen, när jag säger att jag älskar dig. Ingen fara, svarade jag, det vet jag nog.”

Tekniken har utvecklats, vilket lett till bättre hörapparater och andra hjälpmedel, men hon har ett pinsamt minne av en väckaklocka. Leila var på besök hos sin dotter och gick på gym. Väckarklockan för hörselskadade började ringa i den tomma lägenheten, och ljudet var högt! När Leila kom tillbaka hittade hon en lapp på bordet från brandkåren där det stod: vi var här och stängde klockan. Grannen hade trott att det var brandvarnaren som tjöt.

”Jag ville alltid bli sjukskötare”

Leila visste alltid att hon ville bli sjukskötare. ”Det gjorde jag redan när jag var stor som en skumsläckare och detsamma gällde min tvillingsyster. Jag visste inte om något annat.”

Leilas syster arbetar på Fpa, dit hon i tiden kom för att hon villa ha dagarbete. Nu är Tuula huvudförtroendeman på Fpa.

Också Leila är förtroendeman och arbetarskyddsfullmäktig. ”Vi är ju identiska tvillingar.”

”Jag har alltid gett mig in i nya situationer och tyckt om att pröva på olika vårdarjobb. Jag har bott i Egentliga Finland och nu bor jag i Riihimäkitrakten.”

För några år sedan tog Leila en arbetstur på de dövas servicestiftelse Åvik i Hyvinge, där största delen av boendena kommunicerar med teckenspråk. ”Jag var intresserad av sådana inhopp, men samtidigt började studierna för begränsad förskrivningsrätt, som var arbetsdryga.”

Leila har tre år kvar till pensionen. ”Åren har gått snabbt. Tänk, jag blev färdig 1983 och nu är jag redan i det här skedet av arbetslivet!”

Tidigare tänkte hon, att hon utan vidare skulle fortsätta efter den officiella pensionsåldern, men på sista tiden har hon börjat tveka till följd av sparkrav och samarbetsförhandlingar. ”Jag förstår mig inte på den ekvationen. Patienterna blir inte färre. Det ser jag i mitt jobb.”