Punkaren från Lembois blev pappa i storfamilj när han fyllt 60 – ”Mitt liv började på nytt”

Den 61-årige sjukskötaren Timo Murkka i Tammerfors är fyrabarnsfar. Första barnet föddes år 2011 när han närmade sig femtio. Yngsta barnet föddes för tre år sedan.

Timo tycker inte det ligger någon status i att vara far och fars dag tycker han främst är kommersiell. Han är samma pappa för barnen 24/7. På fars dag tippar han att han får kort som barnen själva gjort och antagligen kaffe på säng.

”Det räcker fem minuter, sedan fortsätter vardagen som förut.”

Med det syftar Timo på sitt treskiftsarbete på intensivvårdsavdelningen på Tammerfors Hjärtsjukhus, där han nästa år har arbetet jämnt 20 år. Sjukskötare har han varit i över 30 år. 

Hur orkar man med vardagen i en storfamilj och intensivvårdsskötarens tidvis hektiska arbete när man är över 60?

”När jag sover, så sover jag gott. När något händer befarar jag inte det värsta, utan tar reda på vad som hänt och samlar inte på mig onödig stress. Nu när jag är 61 är jag i balans och känner mig själv. Som människa har jag många fel, men det grundläggande är i skick.”

Eldprov i Afghanistan 

Timo har inte alltid haft en så balanserad inställning till livet. Våren 1997 befann han sig på Röda Kors-uppdrag mitt i det afghanska kriget. Början blev en ganska stor chock.

”Jag hade verkligen velat åka på internationella biståndsuppdrag. Det fick jag också, så snart jag hade fått ihop fem års arbetserfarenhet som sjukskötare, vilket krävs.”

Skillnaden mellan Finland och Afghanistan var enorm. I Finland hade Timo skött en eller två intensivvårdspatienter per gång, med modern utrustning. När han kom till Kandahar var hans arbetsuppgift att förestå D-avdelningen på en bäddavdelning med 47 platser på det illa utrustade Mirwais-sjukhuset. På hans avdelning sköttes manliga kirurgiska patienter, såväl civilpersoner som evakuerade, stridande talibaner från krigshärdarna norr om Kabul.  Avdelningens personal bestod av tio sjukskötare, tio hjälpskötare och tio städare. Alla talade inte engelska.  

”Det var högre kurs i krigskirurgi”, säger Timo.

Talibanerna hade tagit makten i Afghanistan året innan. Det innebar att biståndsarbetarna ideligen råkade ut för farliga situationer. Eget bombskydd, utegångsförbud och talibaners vägspärrar var vardag där.

”Vi arbetade sex dagar i veckan. Efter sex veckor fick man långledigt över ett veckoslut.”

Biståndsarbetarna kom från hela världen.

”Livet i delegationen var som i ett Big Brother-hus – långt innan programmet ens gjordes i Finland. Moralen var förstås bättre. På min första kommendering var kirurgen Jukka och sjukskötarläraren Leena min räddning. De arbetade på samma sjukhus som jag och lärde mig leva delegationsliv.”

Efter en kort vistelse i Finland åkte Timo på nytt till Afghanistan. Då ansvarade han för akutvården vid ett frontavsnitt. Till uppgifterna hörde också kontrollbesök i fängelser.

Upplevelserna i Afghanistan frestade på och fick honom att fundera över mänsklig styrka.

”Människor klarar nog också svåra förhållanden. Till och med personer som blivit skjutna i huvudet överlevde.”

Min bungalow brann ner. Ändå fick jag fortsätta.

Timo har ofta varit den som lämnat ett krisområde med de sista biståndsarbetarna. Så var fallet på nästa ställe i Sydsudan, där han ansvarade för centret för nödproviant.

”Vi kom överens, att om det blir kritiskt så sprejar vi över kännetecknen på bilen. Det behövde vi lyckligtvis inte göra.”

I Sydsudan var Timo också den som höll kurser i första hjälpen för soldater, skötte underhållet för lokala kliniker och såg till att patienter evakuerades med flyg till Röda Korsets sjukhus. 

Nästa uppdrag förde Timo rätt in i Kosovokrisen år 1999. När han återvände därifrån fungerade han som kursplanerare i FRK:s Tavastlands distrikt, men sedan kallades han till Kenya på ett par dagars varsel för att bli ansvarig sjukskötare på en intensivvårdsavdelning.

”Sjukhusets lokala arbetstagare hade gjort uppror. Därför blev man tvungen att snabbt byta personal”, minns Timo.

Fick alkoholproblem

Kenya blev en vändpunkt för Timo. Han beskriver det som en katastrof. Jag började ha alltför roligt, uttrycker han saken själv. Alkoholbruket hade blivit ett problem och till och med orsakat en eldsvåda. 

”Min bungalow brann ner. Ändå fick jag fortsätta.” 

En natt vikarierade han som överskötare och svarade inte när radiotelefonen ringde. Samtalet gällde uppskattning av vårdbehovet hos nyanlända patienter.

”Det var fel. Jag sändes hem inom ett dygn. Förstod inte att jag var slutbränd. Led av olika stressreaktioner, som jag botade med alkohol.”

Timo berättar att han först undvek att söka behandling för alkoholberoendet, men när han sedan sökte hjälp tog vården 28 dygn.

”Om du klantar dig då får du själv bygga upp ditt liv efteråt”, resonerar Timo nu.

Sedan återgick han till vardagen. Först blev det arbete i primärhälsovården i Kangasala, sedan vid Tammerfors universitetssjukhus, där han övergick från gastrokirurgi till intensivvårdsavdelningen.

Pappa i storfamilj

Timos ungkarlsliv tog slut i slutet av år 2011. Han blev pappa. Förändringen var stor. Före familjelivet och ansvaret det innebär hade Timo fått besluta om allt själv. 

”Hela livet fick en ny start. Nu lever jag enligt familjens behov. På tio år har jag blivit pappa i storfamilj. Familjelivet ger ramarna.”

När Timo är med barnen styr han vanligen kosan till lekparken. Där kan man gunga, klättra, leka tafatt. Nära hemmet finns också en annan favorit, en skatepark. 

Timo har redan lärt tre av barnen cykla. ”Det yngsta – 3-åriga Milo – är så duktig på sparkbräde att han inte vill lära sig cykla.”

Milos storasystrar är Minea,13, Mona, 8 och Mea, 5.

Men på ett område – spel på mobilen – har Timo lyft upp händerna.

”Jag har försökt, men det är omöjligt att kontrollera.”

Som föräldrar känner man att man behövs. Tiden blir inte lång, säger Timo. Man har fullt upp redan med att föra och hämta barnen från dagis och skola. Timo är den som till exempel för dem till tandläkaren.

”Barnen är i en ålder då de älskar mig. De vill sitta i famnen, pajas och kramas. 

Full fart är det också för att det bor nio hundar i den parhushalva, där Timo och hustrun Carola styr och ställer. 

Egen tid får far i huset när det sista av barnen somnat bredvid honom. Vad händer då?

”Jag tittar på tv-serier på mobilen, den inhemska serien Roba ja Koskinen gillar jag.

Punkare från Lembois

Också i Timos barndomsfamilj fanns det fyra barn. Timo var yngst och familjen bodde i Lembois – Lempäälä på finska. Då och då återvänder Timo till den gamla, välkända miljön.

”Människan mår bra av att söka sig tillbaka till rötterna och se stenen som verkade så stor när man var liten. Nu når den en till midjan.”

Karaoke får honom att minnas ungdomsåren på 1980-talet och Timo sjunger när det blir tid över efter alla familjeförpliktelser.

”Vi hade ett punkband i Lembois, det hette Blääh. Jag var solist. Musik ivrar jag fortfarande för.”

Timo gillar tanken att väcka bandet till liv igen. 

En comeback är visserligen omöjlig i den gamla sammansättningen, för trummisen Make är död. Som solist sörjer Timo över att många musikbegåvningar från 1970- och 1980-talen är borta, börjande med Juice Leskinen. 

”Det är sånt som hände vår åldersgrupp. Samma väg har många gått som drack på den tiden, de klarade inte av att sluta i tid.”

Lugn, men blir upprörd

Timo har alltid velat påverka saker. Om han skrev en lista över alla de beslutande organ i organisationer och arbetsplatser som han suttit med i, så skulle den bli lång och bland annat ta upp ungdomsverksamheten i Lembois, studentkåren vid läroanstalten där han blev sjukskötare, FRK och Tehy. För tillfället är han personalrepresentant i ledningsgruppen för Hjärtsjukhusets kirurgi och anestesi.

”Jag deltar gärna i personalforum på arbetsplatsen. Jag vågar säga vad jag tänker och motiverar vad jag säger.”

När man talar om årsverken talar man de facto om en Paul, en Mariko och andra.

Timo har kunnat följa med social- och hälsovårdsreformens första skede på paradplats. Han förundrar sig över den starka tron på att digitaliseringen ordnar allt.

”Inte fungerar det så. Fortfarande är det människor som sköter människor. Kanske folk kan fungera digitalt om 20 år.”

Ständigt pågående samarbetsförhandlingar gör den lugna mannen upprörd. Det talas hela tiden om hur finansieringen inte räcker till och att personalkostnaderna är för stora. Samtidigt diskuteras det allt mindre om hur viktigt det är med välbefinnande på arbetsplatsen.  

”Personalens välfärd är inte längre första prioritet. Nu minskar man personalen trots att det inte är någon brist på arbete. När det talas om årsverken handlar det de facto om en Paul och en Mariko. Människor med namn, som är arbetskamrater.”