Millariikka Rytkönen: Visst lovar ni säga till om jag blir allvarligt smittad av fackjargong i mitt tal?

”Nå, inte att undra på att axel och överarm ömmar och inte fungerar som de ska… partiell ruptur i supraspinatus och vätska i bursa” skrev en vän på Facebook. ”Och samma för lekmän”, skrev nästa på samma tråd. ”Skitdålig axel”, svarade ytterligare en Facebookvän.

Omärkligt tränger sjukhusslang in också i ens eget ordförråd i kliniskt arbete. Jag minns fortfarande livligt minen på maken till en föderska, när jag av misstag sa att jag skulle föra hustrun till ”uppskäraren” (leikkuriin). Mannen bleknade så, att jag med en gång lärde mig att inneslang inte lämpar sig för patientarbete.

Av läkardiktamen har det sammanställts vitsböcker och av politikers stolpiga sätt att uttrycka sig görs det tv-underhållning. Själv har jag varit extra förskräckt över arbetsmarknadshebreiskan, men nu hör jag den dagligen på jobbet. När jag tidigare våndades vid kvälls­nyheterna över att jag nästan inte förstod något av vad de uppsträckta herrarna i kostym sade, så sitter jag nu på möten med samma typer och försöker förbättra arbetslivet för oss tehyiter.

Det värsta är att märka att det oförståeliga språket plötsligt blivit vardagsslang i arbetet och att till med jag börjar bli blind för det svårbegripliga språket. Jag, som är allergisk mot fackjargong!

Trots att jag var mycket intresserad av samhällsfrågor redan före ordförandeperioden kan jag inte tala arbetsmarknadsspråk. Jag har inte lärt mig politisk slang och jag har ofta undrat varför människor som rör sig i de här kretsarna talar så väldigt tillkrånglat. Är det enklare att gömma sig bakom svåra ord än att tala alldeles vanligt?

Jag förstår fortfarande inte varför i fridens namn man än en gång var tvungen att uppfinna ett nytt begrepp i arbetsmarknadsspråket under vinterns förhandlingsrunda. Jag får bekänna, att också nu när jag skriver det här, måste jag tjuvtitta på orden: resultatbaserad engångspott. På ren svenska betyder det ersättning för nedskuren semesterpeng. Varför kan arbetsgivaren inte ens tala om kompensation för nedskuren semesterpeng?

Fackföreningsrörelsen känns främmande både för arbetstagare och arbetsgivare. Vi har ett utomordentligt paket, men innehållsförteckningen är alltför krångligt skriven. I egenskap av Tehyordförande är en av mina viktigaste uppgifter att få fackföreningsrörelsen att göra som Happoradio sjunger: tala med en röst som hörs och med begripliga ord.

Fackföreningsrörelsens viktigaste produkt är kollektivavtalen. ”Avtalen” innefattar våra löner, arbetstider och semestrar. Utan fackföreningsrörelse skulle det varken finnas moderskaps- eller föräldraledighet, årssemester eller något som inkomstrelaterat arbetslöshetsskydd. Åttatimmars arbetsdag har vi inte enbart på grund av arbetsgivarens goda vilja, så utan facket skulle vi inte heller ha det.

Rättslig behandling av våra medlemmars arbetskonflikter tar Tehy helt och hållet hand om. Under hösten bygger vi upp en egen rätthjälpsservice som börjar fungera i början av nästa år. Reformen innebär att Tehys egna jurister sköter medlemmarnas konflikter om arbetsförhållanden från början till slut. Vi får alltså en alldeles egen juridisk byrå för våra medlemmar. Ingen rättsskyddsförsäkring längre, utan en egen jurisisk byrå. Det är ett begrepp som var och en förstår.

Till slut vill jag be om en sak: Visst lovar ni säga till om jag blir allvarligt smittad av fackjargong i mitt tal? Det är en sjukdom som vill jag slippa så fort som möjligt.