”Tänk vilka möjligheter vi har i vår, när det första social- och hälsovårdsavtalet står på spel”, skriver Tehys ordförande Millariikka Rytkönen.
En finsk soldat bär varsamt en baby i säkerhet mitt i kaoset i Afghanistan.
På Instagram öppnas ett konto för personer i räddnings- och i trygghetsbranschen som upplevt sexuella trakasserier.
Danska staten tvingar med hjälp av lag strejkande sjukskötare att godkänna ett avtal.
Ett rusmedelssjukhus sänker lönerna för personer som arbetat länge.
Den vårdarbrist som människor upplevt i sin vardag har väckt medierna och min telefon ringer i ett då journalister tar kontakt.
Allt det här händer samtidigt som jag stirrar på mitt tomma Word-dokument. Jag undrar vad jag vill säga till er mitt i det här. I en situation då det krävs ansträngning till och med för att samla mina egna tankar. Vågar jag säga högt vad jag tänker, undrar jag? Att allt kommer att ordna sig. Hoppfullhet och tro på det goda är inte trendigt just nu.
I sådana stunder har Maaret Kallio redan i åratal kommit till undsättning. Hon vågar ge omgivningen hopp, med risk för att alla inte gillar det. Om jag kunde skulle jag ge er alla boken Voimana toivo som hon har skrivit.
Själv köpte jag den på skärtorsdagen ifjol, mitt under den värsta coronaperioden. Våra arbetsavtalsförhandlingar hade hamnat på riksförlikningsmannens bord. Jag befann mig alla tider på dygnet i vårt sovrum, där jag distansförhandlade för er tehyiter, samtidigt som Nyland hade isolerats från resten av Finland. Mitt under det kraftigaste undantagsförfarandet under Finlands självständighet öppnade jag Maarets nya bok – och snart gav hoppet mig kraft.
”Där hoppet är en stark kraft är hopplösheten en betydande risk”, skriver Maaret.
Å andra sidan påminner hon om att vi har kommit att börja tåla för mycket. Att stå ut med mycket är bra på många sätt, men kan också ifrågasättas.
När jag läser det tänker jag på er som genom er flexibilitet håller igång hela social- och hälsovården och vår barnomsorg. Jag är oerhört stolt över er. Samtidigt är jag enormt oroad över följderna, att ni har kommit att spela en biroll i era egna liv, när ni låtit våra behov gå före era egna.
”Inte en enda har blivit kvar därinne.” Det var vad jag som barnmorska ofta sade till förtvivlade föderskor under efternattens långa timmar.
Det kan jag ändå inte lova er i min egenskap av Tehy-ordförande, för det är alla vi medlemmar som tillsammans beslutar om det vi önskar förblir önskningar eller inte. För resultat krävs det ansträngningar. Det vi nästa vår tillsammans vill uppnå måste vi gemensamt pressa fram. Tillsammans. Blott och bart med gemensamma krafter.
Jag tror på oss. Jag tror att vi tillsammans gör det finländska arbetslivet bättre. Vi uppnådde ju redan den långvarigaste målsättningen i Tehys historia – ett eget kollektivavtal för vår bransch – samtidigt som Nyland var stängt och ni tog hand om coronapatienter i engångsregnrockar och med föråldrade masker.
Tänk vilka möjligheter vi har i vår, när det första social- och hälsovårdsavtalet står på spel.
Inte flyger det stekta sparvar i munnen på oss då heller, tro inte det. I vår behövs det kollektiv styrka och enade led på arbetsplatserna. Är man ensam kan man begära, men i grupp kan man kräva. Vår kraft är vårt hopp. Och att vi har varandra. Vi klarar också det här tillsammans, tehyiter!
