Millariikka Rytkönen: O Finland, mönsterland för ojämställda löner!

Finlands utveckling från krigshärjat land till världens lyckligaste är en framgångshistoria utan like. Vi lär också vara ett mönsterland för jämställdhet. Hur i all världen har lönerna då förblivit ojäm­ställda sedan efterkrigsåren?

Visste du att det efter krigen år 1945 i Finland stiftades en lag, enligt vilken kvinnans lön var 80 procent av en manlig lön för arbete på motsvarande kravnivå. Kvinnojobb ansågs så värdelösa att man beslöt betala mindre än till män till och med för precis samma arbete.

I dag, över 70 år senare, kvarstår detta från efterkrigstidens Finland: löneskillnaden är praktiskt taget oförändrad. Kvinnolönerna är 84 procent av männens löner. Förändringen består väl endast i att ingen längre högt täcks säga att arbetet i de kvinnodominerade branscherna är mindre värt och att det är män som försörjer familjerna.

År 1962 toppade Marion Rung hitlistorna med schlagern Tipi-tii, men yrkesutövare i kvinnodominerade sektorer kvittrade knappast av lycka på lönedagen. Trots att Finland det året stiftade en lag om lika löner och man skulle göra upp gemensamma lönetabeller för olika branscher, så hur gick det? De kvinnodominerade yrkena pressades i botten på lönetabellerna och sedan dess sitter vi i gropen. Så kvitt kvitt bara.

Finlands regering och arbetsmarknadsorganisationerna har i 13 år drivit ett så kallat likalönsprogram i avsikt att överbrygga klyftan. Men vad har hänt? Skillnaden har krympt med fyra procentenheter. Om vi fortsätter i samma snigelfart blir jämställda löner verklighet år 2090. Då är inte många av oss inom vård och småbarnspedagogik längre i livet och kan glädja oss åt att vi fick lönejämställdhet till slut.

Det är inte möjligt att ta sig ur lönegropen vid förhandlingsbordet i Kommunernas hus, för Markku Jalonen som representerar arbetsgivaren har inte sådana pengar om inte staten hjälper till. På jämställdhetsdagen 19 mars lade Tehy och SuPer fram ett krav till de blivande beslutsfattarna: vårdsektorns löner måste varje år i tio års tid höjas med 1,8 procentenheter mer än lönerna i mansdominerade sektorer och de här pengarna måste grävas fram ur statsbudgeten. Bara så kan vi främja lönejämställdhet och hålla de utbildade, kunniga vårdarna kvar i branschen.

Det är ohållbart att påstå att kommunsektorn skulle kunna rikta gropförhöjningar ur ordinarie löneutrymme till kvinnodominerade sektorer, för 80 procent av arbetstagarna i den offentliga sektorn är kvinnor. Gropförhöjningarna måste finansieras utanför systemet och här kan tehyiter göra en insats: försäkra dig om att den du tänker ge din röst vill göra Finland till ett mera jämställt land också i fråga om löner.

Kräver vi det omöjliga? Absolut inte. Erfarenheter på andra håll visar att likalönsmålsättningen är fullt möjlig. Nya Zeeland har beslutat höja minimilönerna i den kvinnodominerade vårdsektorn med 15–49 procent under fem år. Bakom beslutet låg en domstolsprocess. I Tyskland har man i år beslutat höja lönerna i den offentliga sektorn med åtta procent. Dessutom riktas löneförhöjningar på hundratals euro till vården för att öka sektorns dragningskraft.

Jämställd avlöning kan inte vara ett orimligt krav på tröskeln till 2020-talet. Tycker Du det?