Millariikka Rytkönen: Lagom egoistisk sommar

Våren 2015 var sista året då jag arbetade i sjukhusvärlden, fast det visste jag inte då. Jag visste inte heller att sommaren skulle bli historiskt kall och att jag på hösten skulle väljas till fackförbundsordförande. Men en sak visste jag av åratals erfaret som avdelningsskötare: på mitt skrivbord skulle det som vanligt ligga en stor hög med arbetsansökningar från barnmorskor som ville ha semestervikariat.

Då det fanns många intresserade till varje plats intervjuades sökandena grundligt. Det lilla sjukhusets rykte hade redan i åratal nått långt utöver Borgå och än en gång kom personer på intervju ända från nordligaste Finland. Sommaren stressande inte heller medarbetarna, för semesterlistor gjordes som vanligt upp enligt ett rullande system och alla fick en lång bit semester i juni, juli eller augusti.

För den sommar som börjar nu är vårdarnas flexibilitet helt avgörande. Tehys enkät visar att arbetsgivarna i hög utsträckning litar på att bristen på sjukskötare kompenseras med att vårdarna är flexibla, arbetar över och byter arbetsskift. Majoriteten av arbetsgivarna använder inte ekonomiska incitament för att få vikarier och kunnig arbetskraft. Men arbetsgivaren tar ansenliga risker då man litar på vårdpersonalens flexibilitet. Patientsäkerheten är ohjälpligen i fara om det inte finns tillräckligt med kompetenta vikarier.

Ansvaret för resurserna är entydigt arbetsgivarens. Ändå är alltför många inställda på att arbetsplatsens Whatsapp-grupp larmar om arbetskraftsbrist också på fritiden. Men då arbetsgivaren inte kan kräva att arbetstagarna är anträffbara på fritiden, varför skulle vi då gå med på att bli störda under vår dyrköpta fritid för att lösa arbetsgivarens problem? Varför skulle någon vara beredd att kvällarna i ända lyssna på hur tiotals meddelanden om ändrade arbetsturer och behov av vikarier plingar till i telefonen, när man kan ägna sig åt sådant som verkligen ger glädje?

Var inte alltför flexibel. Tänk om du i sommar skulle göra något så revolutionerande som att i första hand tänka på dig själv? I boken Voimana toivo skriver Maaret Kallio att vi har börjat stå ut med för mycket. I det finns mycket gott, men också sådant som kan ifrågasättas. Många tar väl hand om andra, om barn, åldrande föräldrar, förpliktelser på jobbet och att få samhällshjulen att rulla, men blir med sina behov själva ideligen överkörda av andra.

Vad skulle hända om du lämnade arbetsfrågorna kvar på jobbet och skippade arbetsplatsens alla sociala nätverk? Om du putsade bort allt som rör jobb ur din fritid? Vilka tankar skulle ta plats om du inte längre tänkte på jobb?

Jag väntar redan otåligt på semestern. På tid för böcker. Anna-Leena Härkönens nya roman och morgnar då telefonväckningen inte är på. Tid att dricka kaffet hett.

Dig önskar jag en lagom egoistisk sommar. Hoppas den blir tillräckligt avkopplande och fullspäckad med fina stunder! Om epidemiläget tillåter och jag kan packa in familjen i husbilen och åka runt i Finland, så kom fram och prata med mig om vi skulle råkas! Ett möte med dig är en fin stund för mig.