Millariikka Rytkönen: Hur kan den som är osynlig vara alltför stor?

”Jag är ren stressad över att bli hälsovårdare, för en läkare sa till mig att du med din storlek nog får stå ut med mycket fördomar och vanföreställningar.”

Det meddelandet fick jag av en av er för några veckor sedan, när jag på instagram hade berättat om mitt liv med min kropp i det här samhället. Jag skrev att min vikt alltid har verkat definiera mig i andras ögon. Inte i mina. Min kroppsvikt har verkat vara ett större problem för andra än för mig.

Min vikt var ständigt föremål för kontroll både på rådgivningen och i skolan. Jag minns fortfarande hur det talades över huvudet på mig. Hur det kändes att befinna sig i rummet. Osynlig, och ändå alltför stor. I andras tycke. Inte i mitt.

När jag gick i trean sattes jag på bantningskur. När jag tittar på bilder från den tiden ser jag en flicka med normal vikt, en blivande liten kvinna. Men efter det som hände i tredje klass var mitt ätande och min kroppsbild inte längre som förut.

Man tryggade inte någon lugn uppväxt för mig och till slut blev jag en vuxen person, som omtalas som ”en obes kvinna” i varenda journaldiktering. Det har man velat understryka allra först, om jag så kommit till mottagningen för axelsmärta, bihåleinflammation eller sömnlöshet. En obes 44-årig kvinna.

Jag förstår bra att den hälsovårdarstuderande som skrev meddelandet ovan känner sig stressad. Rädslan är inte omotiverad. Enligt en tvärvetenskaplig finsk-amerikansk undersökning som publicerades år 2019 sjunker lönen med 6,9 procent när BMI stiger med ett steg. Enligt resultaten är det inte heller bara lönen som sjunker utan också sannolikheten för sysselsättning.

Ofta påverkar dåligt bemötande och diskriminering en överviktig människas liv mer än hälsoproblemen. Det framgick av en omfattande enkät som Helsingin Sanomat gjorde år 2016 och som besvarades av över 17 000 finländare.

Att bekymra sig för en annan människas vikt kan vara ett svepskäl för kränkning, fat shaming. Estetisk motvilja kan kamoufleras till moraliskt bekymmer. Det fick jag själv uppleva i fjol på Twitter i en postning av en kändiskock.

På Twitter cirkulerade frågan: ”Vilket råd skulle du ge till ditt 18-åriga jag om det var möjligt?” Jag svarade att jag skulle vilja berätta att vikten inte definierar en människa. Till den som kämpar med smärta och mat och vikt ville jag säga att Du räcker till. Du duger. Och Du kan. Precis vad Du själv vill. Kändiskocken svarade mig: ”Också få diabetes.”

Tänk om jag som 18-åring hade förstått att vikten inte definierar en människa. Vikten avgjorde inte att jag kom in på de skolor jag ville. Vikten har inte avgjort att jag blivit älskad. Vikten har inte bestämt att jag har fått två barn. Och inte att jag har vänner. Nej, inte ens att jag fått äran att representera andra människor i olika förtroendeuppdrag.

Jag hoppas att du som är proffs inom social- och hälsovårdssektorn och inom pedagogik känner efter vilka tankar det jag skriver om väcker och vad de bottnar i.

Och jag hoppas att just du minns att du räcker till. Att du duger. Och att du kan!