Pengarna slut, precis som skötarna

Finska staten har en nätsida som heter statsskuld.fi. I slutet på augusti ståtade ingångssidan med beloppet 166,90 miljarder euro. I kapitlet undertill förklarades det att det innebär en 29 611 euros skuld per invånare. När jag tittade på sidan kände jag mig genast skyldig: är jag också orsak till skulden och belastar jag staten med min blotta existens. Om jag önskade mig mera ångest varje månad kunde jag beställa uppdatering av statistiken kring statsskulden per e-post. Nej tack.

Statsskuld är ett ord som trumpetas ut för oss finländare i sådan takt, att det säkert snart är det första ord som de allt mindre årskullarna lär sig. Mamma, pappa och lampa är bara så last season. Vår Ville och Vilhelmina känner säkert till Finlands kreditvärdighet innan de lär sig gå med stöd. Eller åtminstone verkar det vara vad statsmakten önskar.

En yrkesutövare i den här branschen om någon vet alldeles konkret att social- och hälsovårdstjänsterna är kärnan i vår välfärdsstat. Därför borde finansieringen långsiktigt tryggas och förstärkas. Nästan alla välfärdsområden har kraftiga underskott och nu förs det samarbetsförhandlingar runt om i landet. Vi befinner oss i en situation där områdena tvingas skära ner på tjänsterna och kanske till och med minska personalen. Nu är det allvar att sjuka inte får vård och att vårdskulden inte kan minskas. Och det är inte bara pengarna som är slut, det är också skötarna.

På senare tid har jag funderat mycket på om vår finansminister Purra inser, att människor inte slutar bli sjuka för att den ekonomiska situationen är vad den är. Ett fullständigt centralt kännetecken på en välfärdsstat är hur den tar hand om sina barn, sjuka och gamla. Är finansministern helt ovetande om att det i sista hand är hälsovården som svarar för att finländarna kan delta i arbetslivet och hålla samhällshjulen rullande? Frisk arbetskraft producerar mera och välmående vårdare genererar den här friska arbetskraften.

Grundlagen garanterar oss tillräckliga social- och hälsovårdstjänster. Vem som sist och slutligen får vård är en politisk fråga. Hur man prioriterar med begränsade resurser är en enormt stor fråga. Mitt i allt detta orkar jag hoppas att det är möjligt att återfå det land, där man inte är rädd att bli gammal, där man inte behöver brista i gråt ensam i bilen på parkeringen efter arbetspasset så att ingen ska se, och där ingen talar om nativitetstalko.