Försörjningsberedskap handlar om genomgripande säkerhet. Det har vi fått höra mycket om på senare år, med all orsak. Känslan av trygghet har påverkats av Rysslands anfallskrig mot Ukraina, det fullständigt omänskliga kriget i Gaza, följderna och erfarenheterna av corona, miljöförändringen och den minskande mångfalden i naturen, den ekonomiska utvecklingen, den växande arbetslösheten och sociala ojämlikheten, cyberriskerna och attackerna.
För att vårt samhälle ska fungera måste de livsviktiga funktionerna rulla på, både till vardags och i krissituationer.
I oktober fattade statsrådet beslut om målet för vår försörjningsberedskap. Utgångspunkten är den förändrade säkerhetspolitiska miljön i Finland, som också återspeglas i försörjningsberedskapsverksamheten. Enligt tillkännagivandet förutsätter de nya och allvarligare hoten att vi höjer nivån på ansträngningarna att trygga försörjningsberedskapen och förbereda oss. Ett tyngdpunktsområde när det gäller utvecklad försörjningsberedskap de närmaste åren är att också vara beredd på militära hot och hybridhot.
Vår sektor spelar en central roll för statsrådets målsättningar, vilket den bör göra. Fungerande social- och hälsovårdstjänster är en viktig del av Finlands totala säkerhet. Trots det har Finland länge satsat för lite på social- och hälsovårdstjänsterna och vi släpar efter de övriga nordiska länderna. Den ekvationen är helt oförklarlig.
Den senaste tiden har vi i Finland med allt skäl varit stolta över att vi har satsat på landets försvar. Försvarspolitiken har genomdrivits på bred parlamentarisk bas och besluten har fattats långsiktigt och över flera valperioder. På samma sätt borde man förhålla sig till den andra viktiga delen av vår totala säkerhetsberedskap – en fungerande social- och hälsovård.
