Finska staten har en nätsida som heter statsskuld.fi. I slutet på augusti ståtade ingångssidan med beloppet 166,90 miljarder euro. I kapitlet undertill förklarades det att det innebär en 29 611 euros skuld per invånare. När jag tittade på sidan kände jag mig genast skyldig: är jag också orsak till skulden och belastar jag staten med min blotta existens. Om jag önskade mig mera ångest varje månad kunde jag beställa uppdatering av statistiken kring statsskulden per e-post. Nej tack.
Statsskuld är ett ord som trumpetas ut för oss finländare i sådan takt, att det säkert snart är det första ord som de allt mindre årskullarna lär sig. Mamma, pappa och lampa är bara så last season. Vår Ville och Vilhelmina känner säkert till Finlands kreditvärdighet innan de lär sig gå med stöd. Eller åtminstone verkar det vara vad statsmakten önskar.
En yrkesutövare i den här branschen om någon vet alldeles konkret att social- och hälsovårdstjänsterna är kärnan i vår välfärdsstat. Därför borde finansieringen långsiktigt tryggas och förstärkas. Nästan alla välfärdsområden har kraftiga underskott och nu förs det samarbetsförhandlingar runt om i landet. Vi befinner oss i en situation där områdena tvingas skära ner på tjänsterna och kanske till och med minska personalen. Nu är det allvar att sjuka inte får vård och att vårdskulden inte kan minskas. Och det är inte bara pengarna som är slut, det är också skötarna.