För tre veckor sedan satt jag i Finlands Filmstiftelses biograf. Föreställningen för inbjudna gäster hade samlat en full salong och jag visste inte riktigt vad jag kommit för att se. Karolina Gröndahls dokumentärfilm Kivun ja ilon työ skulle just börja.
”Sä pystyt tähän.”
Rösten var så varm och motiverande, när barnmorskan Kirsi sade, att du klarar det här, att jag började gråta. Där i mörkret på den smockfulla föreställningen för inbjudna grät jag av saknad efter barnmorskearbetet, som varit mer än ett yrke för mig. Jag grät kanske också lite för att jag var trött och frustrerad och av ren ilska över den samhällssituation vi upplevt i vår.