Arbetsrum på polisstationen – sjukskjötaren Sari Seppänen hjälper om en ungdom gör något dumt

Om ungdomar gör något dumt eller begår brott vill ankarteamet ingripa så fort som möjligt. För sjukskötaren Sari Seppänen känns arbetet meningsfullt, för det finns hopp för ungdomar – alltid något sätt att hjälpa.

Image text
Sari Seppänen förklarar alltid i början att ingen behöver hälsa på henne på stan. Det kan vara en lättnad för en del unga, men många säger nog hej när de träffas.
Bild: Hanna Tarkiainen

Var är du, frågar Sari Seppänen, 52, på Whatsapp om en ung person inte dyker upp på polisstationen på överenskommen tid. Om svaret är ”hemma”, skriver Sari att hon är där om tio minuter. Ifall personen hänger på stationen stämmer Sari träff på café i närheten.

Ibland behövs det uthållighet för att få kontakt. Sari arbetar som psykiatrisk sjukskötare i ankarteamet, som ska främja ungas välbefinnande och förebygga brott. Hennes arbetsrum finns på Riihimäki järnvägsstation och intill arbetar det multiprofessionella teamets övriga medlemmar, polis och socialhandledare. En ungdomsarbetare från ungdomsgården kan också snabbt vara på plats. Förr var staden Saris arbetsgivare, nu är välfärdsområdet det.

Det finns många orsaker till att unga och föräldrar kommer i kontakt med teamet. Det kan handla om brottsanmälan, till exempel för snatteri, misshandel eller efter att ha kört moped berusad. Anledningen kan också vara barnskyddsanmälan. Tillsammans går man igenom hur den unga bäst kan bli hjälpt.

Annons
Turvan mainos.
Annonsen slutar här
Annons
Turvan mainos.
Annonsen slutar här

”Jag hoppas det är låg tröskel att kontakta oss. Skolorna har en nyckelställning. En förälder eller ung person kan också självmant ta kontakt. Vi vill snabbt ta tag i situationen, så att den onda cirkeln bryts.”

Hot i skolorna

Mobbning är ett ord som ankarteamet inte använder. ”Det handlar ofta om rått psykiskt och fysiskt våld, som spritt sig till sociala medier – inte att någon knuffas lite. Sånt har på senare år dykt upp redan bland 11–12-åringar.”

Efter skolskjutningen i Vanda fick också Riihimäkiområdet kortvarigt fler skolhot och någon tog till och med en leksaksbössa till skolan. Oftast är det bara tomt prat, men då och då bottnar hoten i ilska, som ofta riktas mot en speciell lärare eller rektor. Eggvapen beslagtas också varje år i skolor.

När ett visst fenomen blir vanligt i Helsingfors är det i Riihimäki ett halvår senare.

Ankarteamet hjälper mest 12–18-åringar. De som kommer på grund av radikalisering kan vara fullvuxna. Då används våldet för en viss idévärld eller ideologi. På senare år har det förekommit fall, då unga varit högerextremister eller fantiserat om skolskjutningar. 

”Men lyckligtvis har vi också enkla fall med ett besök. Många lär sig av sina misstag.”

I egenskap av sjukskötare i ankarteamet har Sari i närmare tio år sett hur unga lever. ”När ett visst fenomen blir vanligt i Helsingfors är det i Riihimäki ett halvår senare och i grannkommunerna ett halvt år efter det. Så gick det till exempel med e-cigaretterna. Enligt skolhälsoundersökningen har de ökat enormt.” 

Unga tolererar för mycket

Det är inte alltid unga som ställer till det. Sari tar också emot våldsoffer och ögonvittnen. Ungdomar kan börja få symptom om de ser våld hemma. Ibland blir de själva våldsamma.

Någon kan komma till teamet efter självskadebeteende eller drogförsök och så visar det sig att det i bakgrunden finns parrelaterat våld. ”Unga förstår inte alltid var gränserna går. Att med flata handen slå någon man är ihop med är verkligen inte okej. Unga tolererar sånt som de inte borde gå med på. 16-åringar kan vara vana att få dick pics av äldre män. Det är faktiskt inte som det ska.”

Sociala medier berikar ungdomars liv, men har också avigsidor. Det är inte ovanligt att Sari får ta itu med fall, där en expojkvän sprider avslöjande bilder på en flicka.

Nytta av allt

Vem som deltar i ankarteamet beror på hur allvarlig situationen är. Polis är till exempel inte alltid på plats. Teamet kartlägger varför en ung person gjorde det som hänt. ”Ångrar du dig, förstod du hur allvarligt det var”, frågar vi. Sedan förklarar vi hur den eventuella rättsprocessen fortsätter.

Återbesök beror ofta på mentala problem eller på rusmedelsbruk. Det kan då handla om 5–10 träffar. Sari har bred arbetserfarenhet, hon har gått på specialkurser i kris- och traumaarbete, genomgått programmet ”Turvallisille raiteille” som ska sätta stopp för våld i nära relationer och hon är lösningsfokuserad nepsy-coach. ”Här får jag användning för allt jag kan. Ungdomarna kan vara deprimerade, ha ångest, skada sig, ha neuropsykiatriska problem, tvångssyndrom, vara psykotiska. Spektret är brett och därför trivs jag.”

Att det finns hopp är orsaken till att Sari vill hjälpa just ungdomar. ”Det finns alltid något sätt att hjälpa. Det känns meningsfullt.” 

Om det behövs ytterligare hjälp sänder Sari klienten till exempel till fortsatt neuropsykiatrisk vård eller med lägre tröskel till specialungdomsarbetare. I Tavastehus och Forssa har Sari sina närmaste sjukskötarkolleger i ankarteam.

I vissa fall tar det tid att komma åt problemen. Om attityden är, att med dig talar jag inte, då är det svårt att få kontakt. Problemen kan vara många och det är inte alltid en familj har goda erfarenheter av hjälp. I så fall hemlighålls problemen ofta, man döljer dem. 

”Då känner man sig otillräcklig, men måste försöka i alla fall. Jag vill visa att jag verkligen vill lyssna på den unga människan.”

En extra krydda i arbetet ger det internationella expertnätverket RAN, som är en förkortning av Radicalisation awareness network. I det deltar Sari och där har hon presenterat ankarmodellen som är världsunik och har väckt intresse bland annat i Paris.